Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 217 —
i vilka hela ortsbefolkningen måste taga del. Från Asien hämtade man
elefanter och tigrar, från Nilen krokodiler och flodhästar, från Atlas lejon, från
Pyreneerna vargar och björnar, från Hibernia ilskna hundar, från Epirus
molosser, från Germanien bufflar och fruktansvärda uroxar. Till följd av
det stora antalet fångar skulle skådespelet i storlek överträffa allt, som man
hittills sett. Caesar ville dränka hågkomsten av branden i blod och berusa
hela Rom därmed, och därför stod ett blodbad som aldrig förr i utsikt.
Det upphetsade folket hjälpte prætorianerna och vigilerna att förfölja de
kristna. Det var för övrigt inte svårt, ty mitt ibland den övriga
befolkningen, som lägrat sig i trädgårdarna, bekände de offentligt sin tro. När de
blevo omringade, knäböjde de och sjöngo sånger och läto sig gripas utan att
göra motstånd. Men deras tålighet endast uppretade folket än mer, ty utan
att kunna förstå, ur vilken källa den flöt, höll det den för ett uttryck av
envishet och förhärdelse. Förföljarna grepos av ursinne. Det hände, att
pö-beln ryckte de kristna ur prætorianernas händer och slet dem i stycken.
Kvinnor släpades till fängelset vid håret, och barn krossades mot stenar.
Tusentals människor sprungo dag och natt tjutande genom gatorna. Man sökte
offren mellan ruinerna, i skorstenar och källrar. I fångarnas åsyn, vid
eldarna, omkring vinfaten utfördes baccantiska danser och höllos dryckeslag.
På kvällen lyssnade man med förtjusning till det åsklika skrän, som skallade
genom staden. Fängelserna voro fyllda med tusentals människor. Varje dag
släpade prætorianerna och pöbeln nya offer dit. Varje känsla av
barmhärtighet dog. Det tycktes, som om människorna hade glömt att tala och i sitt
vansinne blott mindes ropet: "Till lejonen med de kristna!"
Det kom sällsamt kvava dagar och heta nätter, vars like man aldrig hade
haft. Luften själv tycktes fylld av vansinne, blod och brott.
Men denna stegrade grymhet motsvarades av en likaledes stegrad längtan
efter martyriet. Kristi bekännare gingo frivilligt i döden, eller sökte den
t. o. m., om de inte höllas tillbaka av sina ledares stränga befallningar. På
deras råd församlade man sig fortfarande blott utanför staden i underjordiska
hålor och i vingårdar i förstäderna, som tillhörde kristna patricier, av vilka
hittills ingen hade gripits. På Palatinum visste man nog, att Flavius,
Domi-cilla, Pomponia Græcina, Cornelius Pudens och Vinicius hörde till Kristi
anhängare, men t. o. m. Cæsar fruktade, att pöbeln inte skulle låta sig intalas,
att sådana män och kvinnor hade tänt eld på Rom, och eftersom det närmast
gällde att övertyga folket, uppsköt man straff och hämnd tills vidare. Andra
trodde, att Actes inflytande hade räddat dessa patricier. Denna tro var
likväl felaktig. Då Petronius hade skilts från Vinicius, begav han sig
visserligen till Acte för att bedja om hjälp för Lygia, men Acte kunde blott skänka
honom sina tårar, ty hon levde i glömska och smärta och var tåld, blott om
hon dolde sig för Cæsar och Poppæa.
Men hon besökte Lygia i fängelset, tog med sig kläder och föda till henne
och skyddade henne mot misshandel från fångvaktarnas sida.
Men även Petronius, som inte kunde glömma, att Lygia förmodligen inte
nu hade suttit i fängelse, om inte han och hans plan att röva Lygia ur
hennes föräldrars hus hade varit, och som dessutom ville vinna spelet mot
Tigellinus, sparade varken tid eller möda. Under loppet av några dagar talade
han med Seneca, Domitius Afer, med Crispinilla, genom vilken han ville nå
Poppæa, med Terpnos och Diodorus, med den sköne Pythagoras och slutligen
med Aliturus och Paris, vilka Cæsar aldrig brukade giva avslag. Med hjälp
av Chrysothemis, som nu var Vatinius’ älskade, bemödade han sig att vinna
dennes bistånd, och han sparade varken på löften eller guld.
Men alla dessa ansträngningar voro förgäves. Seneca, som inte var säker
till livet själv, klargjorde för honom, att de kristna måste utrotas för det
allmännas bästa, även om de inte hade tänt eld på Rom. Med ett ord, han
rättfärdigade de förestående blodbaden med statsskäl. Terpnos och Diodorus
togo hans guld men erbjödo honom ingenting. Vatinius talade om för Cæsar,
att man ville besticka honom. Blott juden Aliturus, som till en början var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
