Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2x8 —
avvog mot de kristna, kände nu medlidande med dem och djärvdes nämna den
fångna flickan för Cæsar och bedja för henne, men allt han fick till svar var:
— Tror du, att jag har en mindre ande än Brutus, som inte skonade sina
egna söner, då det gällde Roms väl?
Då Aliturus upprepade detta svar för Petronius, utropade denne:
— Eftersom han har funnit en jämförese med Brutus, finns det ingen
räddning mer.
Men det gjorde honom ont om Vinicius, och han var rädd, att den unge
mannen skulle bära hand på sig själv. "Tills vidare", tänkte han, "hålles han
ännu uppe av ansträngningarna för att rädda Lygia, av hennes åsyn och
t. o. m. av sin smärta, men när alla medel visat sig gagnlösa och hoppets
sista gnista slocknar, vid Castor! Det överlever han inte och störtar sig på
sitt svärd." Petronius förstod t. o. m. bättre, att man kan sluta så, än att
man kan älska och lida så.
Under tiden gjorde Vinicius allt, som han kunde tänka ut, för att rädda
Lygia. Han besökte augustianerna, och han, som fordom var så stolt, tiggde
nu om deras hjälp. Genom Vitellius’ förmedling erbjöd han Tigellinus sina
egendomar på Sicilien, och allt, som han ville begära. Tigellinus avböjde
emellertid, förmodligen emedan han inte ville väcka Poppæas vrede. Att gå
till Cæsar själv, omfamna hans knän och tigga honom om hjälp, skulle inte
ha lett till något. Vinicius ville visserligen göra det, men då Petronius
hörde detta, frågade han:
— Och om han avvisar dig, om han svarar med ett skämt eller en
oförskämd hotelse, vad då?
Och Vinicius anletsdrag sammandrogos av smärta och raseri, och mellan
hans sammanbitna tänder hördes ett gnisslande.
— Ja visst! ropade Petronius. Därför avråder jag dig. Du kommer
endast att avskära alla vägar till räddning för dig.
Men Vinicius behärskade sig, och i det han for med handen över den
svettiga pannan, utropade han:
— Nej, nej! Jag är en kristen!
— Men du kommer att glömma det, liksom du glömde det nyss. Du har
rätt att ödelägga ditt eget liv, men inte hennes. Glöm inte, vad Ceanus’
dotter måste gå igenom fore sm död.
Medan han talade så, var han inte helt uppriktig, ty i grund och botten
intresserade han sig mer för Vinicius än för Lygia, men han visste, att han
inte bättre kunde avhålla honom från ett obetänksamt steg än genom att säga
honom, att han därigenom räddningslöst skulle störta Lygia i fördärvet. För
övrigt hade han rätt, ty på Palatinum hade man förutsett den unge
tribu-nens besök och vidtagit åtgärder.
Men Vinicius plågor överstego allt, som en människa kan bära. Alltsedan
det ögonblick, då Lygia blivit gripen och det förestående martyriets gloria
fallit på henne, hade han inte blott fått henne hundra gånger så kär utan
dyrkade henne i sin själ med nästan religiös fromhet, som ett överjordiskt
väsen. Och vid tanken, att han skulle förlora detta älskade och samtidigt
heliga väsen, och att Lygia före sin död skulle utsättas för martyriets kval,
som voro förfärligare än döden själv, stelnade blodet i hans ådror, hans
sinnen förvirrades och hela hans själ blev ett enda skrik. Ibland tycktes det
honom, som om en levande eld fyllde hans huvud, förbrände det och ville
spränga det. Han förstod inte mer, vad som skedde omkring honom, han
kunde inte fatta, varför Kristus, denne barmhärtige, denne gud, inte kom
sina bekännare till hjälp. Varför inte Palatinums sotiga väggar uppslukades
av jorden och med dem Nero, augustianerna, prætorianernas läger och hela
denna stad, full av skam. Han trodde, att det inte kunde och borde vara
annorlunda och att allt detta, som hans ögon skådade och som sönderslet hans
tanke och hjärta, blott var en dröm. Men djurens rytande sade honom, att
det var verklighet, och det tjutande folket och de överfyllda fängelserna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
