Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LII - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 21Q —
kräfta de det. Och i sädana ögonblick racklade hans tro på Kristus, och detta
▼ar kanske hans svåraste kval.
Emellertid ropade Petronius till honom:
•— Glöm inte, vad Ceanus’ dotter måste gå igenom före sin död!
LIII.
Och allt misslyckades Vinicius hade förnedrat sig så djupt, att han sökte
hjälp hos frigivna slavar och slavinnor i Cæsars och Poppæas hus, uppvägde
deras tomma löften med guld och vann deras gunst med rika skänker. Han
uppsökte kejsarinnans första man, Rufius Crispinus, och fick en skrivelse
från honom till henne. Sin lantgård i Antium skänkte han hennes son i
första giftet, Rufius, men därigenom väckte han blott Cæsars vrede, ty han
hatade sin styvson. Genom ett eget ilbud skickade han brev till Otho,
Poppæas andre man, i Hispanien och erbjöd honom hela sin förmögenhet och sig
själv, tills han slutligen insåg, att man blott drev gäck med honom, cch att
han lättare skulle ha lyckats befria Lygia, om han låtsats, som om hennes öde
inte anginge honom.
Samma anmärkning gjorde även Petronius. Under tiden gick den ena
dagen efter den andra. Amfiteatrarna voro redan färdiga. Man utdelade
"tes-seræ", d. v. s. inträdesbiljetter till ludus matutinus, morgonföreställningen.
Men denna gång skulle dessa skådespel sträcka sig över många dagar,
veckor och månader till följd av offrens oerhörda antal. Man visste inte
mer, var man skulle härbärgera de kristna. Fängelserna voro överfyllda, och
febern rasade i dem. De gemensamma gravarna, där man brukade begrava
slavarna, voro överfyllda. Man fruktade, att sjukdomarna skulle utbreda
sig över hela staden och beslöt att skynda sig.
Alla dessa underrättelser kommo till Vinicius och dödade i honom det sista
skimret av hopp. Så länge det fanns tid, kunde han förespegla sig själv, att
han skulle lyckas uträtta någonting, men nu fanns det ingen tid mer.
Början av skådespelen förestod. Lygia kunde vilken dag som helst befinna sig
i cuniculum på Cirkus, varifrån det endast fanns en utgång till arenan
Eftersom Vinicius inte visste, vart ödet och det grymma våldet slungat henne,
irrade han omkring från cirkus till cirkus, mutade vakterna och
djurtämjar-na och uppställde villkor, som de aldrig skulle ha varit i stånd att uppfylla.
Ibland insåg han, att han nu blott arbetade för att göra döden mindre hemsk
för henne, och i sådana ögonblick kände han det, som om han hade glödande
kol i stället för hjärna under hjässbenet.
Han ville inte överleva henne och beslöt att dö tillsammans med henne.
Men han trodde, att smärtan skulle göra slut på livet i honom, långt innan
den hemska "terminus" hade kommit. Hans vänner och Petronius trodde
också, att skuggornas rike varje dag skulle öppna sig för honom. Den unge
mannens anlete blev svart och liknade de vaxmasker, som man utställde i
la-rarierna. På hans ansikte hade ett uttryck av förvåning stelnat, liksom om
han inte förstod, vad som skedde och skulle ske. När någon talade till honom,
lyfte han mekaniskt händerna till huvudet, tryckte dem mot tinningarna och
såg på den talande med en förfärad och frågande blick. Nätterna tillbragte
han med Ursus vid Lygias dörr, och när hen befallde honom gå hem för att
▼ila, återvände han till Petronius och gick fram och tillbaka i atrium ända till
morgonen. Slavarna sågo honom ofta knäböja med lyfta händer eller med
ansiktet böjt mot jorden. Han bad till Kristus, ty det var hans sista
ankare. Allt hade misslyckats, Lygia kunde räddas blott av ett under, och
Vinicius slog pannan mot golvstenarna och bad om ett under.
Men så mycket förstånd hade han kvar, att han förstod, att Petrus’ bön
betydde mer än hans egen. Petrus hade lovat honom Lygia, Petrus hade
döpt honom, Petrus kunde själv göra under, nu skulle han skänka honom
räddning och hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
