Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIV - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 227 -
vapenlös framför honom, hans ansikte var härjat och hans hållning böjd av
smärta.
Då han såg detta, återvände all hans djärvhet. Han fäste sina rödkantade
ögon vid Vinicius och viskade till honom.
— Och du lät piska mig, då jag förgicks av hunger.
En stund tego båda, sedan hördes Vinicius’ röst:
— Jag har gjort dig orätt, Chilon.
Greken lyfte huvudet och knäppte med fingrarna, vilket var ett tecken på
förakt, och sedan ropade han högt, så att alla kunde höra det:
— Vän, om du har en bön till mig, så kom i morgontimmen till mitt hus på
Esqulinum, där jag efter badet mottager gäster och klienter.
Han gav ett tecken med handen, och egyptierna lyfte bärstolen, medan de
gulklädda löparna fäktade med sina stavar i luften och skreko;
— Plats för den ädle Chilon Chilonides’ bärstol! Plats! Plats!
LV.
I ett långt brev, som skrivits i stor hast, tog Lygia avsked för alltid från
Vinicius. Hon visste, att ingen mer fick komma in i fängelset, och att
Vinicius ej skulle få se henne förrän på arenan. Därför bad hon honom att taga
reda på när hennes tur skulle komma, och infinna sig i cirkus, ty hon ville
se honom än en gång. I hennes ord låg ingen ångest. Hon skrev, att såväl
hon som de andra längtade efter arenan, som skulle befria dem från
fängelset. Eftersom hon väntade Pomponias och Aulus’ ankomst, bad hon, att även
de skulle komma Ur varje ord talade den entusiasm och det avståndstagande
från livet, som besjälade alla fångarna, och tillika den orubbliga tron, att
löftena skulle uppfyllas på andra sidan graven.
— Om Kristus, skrev hon, befriar mig nu eller efter döden, är mig
likgiltigt. Genom sin apostels mun har han lovat dig åt mig, och därför är jag
din. Och hon besvor honom att inte beklaga henne och inte låta sig
överväldigas av smärta. Döden betydde för henne inte en upplösning av det
givna löftet. Med barnsligt förtroende försäkrade hon Vinicius, att hon, så
snart hon blivit marterad på arenan skulle säga till Kristus, att hennes
förlovade, Marcus, stannat kvar i Rom och nu av hela sitt hjärta längtade efter
henne. Och hon trodde, att Kristus kanske skulle tillåta hennes själ att för
en kort stund återvända till honom för att säga honom, att hon levde, hade
glömt de jordiska plågorna och nu var lycklig. Hela brevet andades
lycksalighet och glad förhoppning. Blott en enda bön fanns däri, som avsåg
jordiska ting, nämligen, att Vinicius skulle taga hennes lik från spoüariet och
begrava henne som sin hustru i den grav, där han själv en gång skulle vila.
Vinicius läste detta brev med söndersliten själ, och samtidigt tänkte han,
att det var omöjligt, att Lygia skulle dö i de vilda djurens klor, utan att
Kristus förbarmade sig över henne. Och detta var för honom en källa till
hopp och tillit. Sedan han kommit hem, svarade han, att han varje dag
skulle komma till Tullianums murar för att vänta, tills Kristus krossade
murarna och gav henne tillbaka åt honom. Han befallde henne att tro, att
Kristus kunde taga henne från arenan och återgiva henne åt honom, eftersom den
store aposteln bad till honom. Befrielsens timme var nära. Den omvände
centurionen skulle nästa morgon lämna detta brev till flickan.
Men när Vinicius nästa dag kom till fängelset, trädde centurionen ut ur
ledet, gick fram till honom och sade:
— Hör på mig, herre! Kristus, som har prövat dig svårt, bevisar dig sin
nåd. I natt kommo Cæsars och prefektens frigivna slavar för att utvälja
kristna jungfrur åt sina herrar. De frågade efter din brud, men vår Herre
skickade den feberhetta över henne, av vilken fångarna dö i Tullianum, och
så lämnade man henne kvar. I går kväll var hon redan medvetslös, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
