- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
230

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—■ 230 -

över veckor och månader, men åsikterna voro delade, om det skulle vara
möjligt att bli färdig med det antal offer, som bestämts för dagen. Mans-,
kvinno- och barnrösterna, som sjöngo morgonsången, voro så talrika, att
kännare påstodo, att även om man släppte ut 100 eller 200 på en gång, skulle
djuren likväl bliva trötta och mätta och inte vara i stånd att slita alla i
stycken på en gång. Andra påstodo, att det alltför stora antalet av de offer, som
uppträdde på samma gång, skulle splittra uppmärksamheten och hindra
åskådarna från att ordentligt njuta av skådespelet. Ju närmare det ögonblick
kom, då korridorerna från det inre, de s. k. vomitorierna, skulle öppnas, desto
livligare och gladare blev folket och tvistade om olika frågor, som rörde
skådespelet. Partier bildades, som höllo på lejonens eller tigrarnas större
skicklighet i att sönderslita människor. Här och där ingick man vad. Andra
diskuterade om de gladiatorer, som skulle uppträda före de kristna, och även
bildades partier för samniterna, gallerna, myrmillonerna, tracerna eller
retia-rierna.

Redan tidigt på morgonen ryckte deras större och mindre avdelningar fram
under ledning av de s. k. lanisterna och fyllde amfiteatern. För att inte trötta
ut sig i förtid, gingo de utan vapen, mestadels helt nakna, med gröna kvistar
i händerna, kransade med blommor, unga, strålande av skönhet i
morgonljuset och fyllda av sprudlande liv. Deras oljeglänsande och kraftiga
kroppar, som voro som huggna i marmor, försatte det skönhetsälskande folket i
hänryckning. Många av dem kände man personligen, och varje ögonblick
hördes rop; Var hälsad, Furnius! Var hälsad, Leo! Var hälsad, Maximus!
Var hälsad, Diomedes! Unga flickor sågo kärleksfullt upp till dem. Och de
dröjde med blickarna vid de vackraste och talade skämtsamt med dem,
liksom om inga bekymmer tyngde dem, kastade slängkyssar till dem och
ropade: Omfamna mig, innan döden omfamnar mig. Sedan försvunno de
bakom de portar, ur vilka så mången inte mer skulle komma ut. Men mängdens
uppmärksamhet fängslades ständigt av nya saker. Efter gladiatorerna följde
mastigoforerna, d. v. s. män, beväpnade med piskor, som hade till uppgift,
att elda och egga de stridande med slag. Sedan drogo mulor till spoliarium
hela rader av vagnar, på vilka lågo högar av träkistor. Vid denna syn
gladdes folket, ty av det stora antalet kistor, kunde man sluta sig till
skådespelets storlek. Efter dem kommo män, vars uppgift var att giva de sårade
dödsstöten, och som voro så förklädda, att de alla sågo ut som Charon eller
Merkurius. Efter dem följde ordningsmännen som skulle anvisa sittplatser,
därefter slavarna, som kringburo mat och svalkande drycker, och slutligen
prx-torianrena, som Cæsar alltid ville hava till hands i cirkus.

Slutligen öppnades vomitorierna, och mängden störtade in. Men de
församlade voro så talrika, att de strömmade in flera timmar i sträck, och det
var ofattligt, att amfiteatern kunde rymma en sådan mängd. Djurens rytande
blev ännu starkare, då de vädrade människornas utdunstningar. Folket
böljade upp och ned i cirkus som ett hav i storm.

Slutligen kom stadsprefekten omgiven av vigilerna, och efter honom följde
i en sammanhängande rad senatorernas, konsulernas, prætorernas och
ediler-nas bärstolar, de offentliga ämbetsmännens och palatsämbetsmännens, de
äldstes av prætorianerna, patriciernas och de förnäma damernas. Framför en del
bärstolar gingo liktorer med bilor och spöknippen, och framför andra gingo
skaror av slavar. I solen glänste bärstolarnas förgyllningar, de vita och
brokiga dräkterna, fjädrarna, örhängena, smyckena och bilornas stål. Runt
omkring hördes ropen, med vilka folket hälsade de mäktiga dignitärerna. Då
och då ryckte även smärre prætorianavdelningar fram.

Prästerna från de olika templen anlände något senare, och efter dem
buros de heliga jungfrurna från Vestas tempel, föregångna av liktorer. Man
väntade blott på Cæsar för att börja skådespelet, men denne ville inte
uppreta folket genom att låta det vänta utan vinna det genom att visa sig
förekommande, och därför infann han sig snart, åtföljd av Augusta och
augusti-anerna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free