- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
234

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 234 —

unga patricierna ofta ingingo stora vad och spelade bort sina sista ägodelar.
Små tavlor gingo ur hand i hand, på vilka favoriternas namn och antalet
sestertier upptecknades, som var och en satte på den, han valde. Spektati,
d. v. s. sådana, som redan uppträtt en gång och segrat, fingo de flesta
anhängarna, men bland vadhållarna fanns det även sådana, som satte stora
summor på nya och helt okända gladiatorer, i hopp att inhösta ofantliga
summor, om de skulle segra. Cæsar själv slog vad, prästerna, vestalerna,
senatorerna, riddarna, pöbeln höllo vad. Om människorna ur pöbeln inte hade
några pengar, så satte de sin egen person som insats. Man väntade med
hjärtklappning, ja med ångest på att fäktarna skulle komma in, och mången
gjorde höga löften till gudarna för att få deras skydd för sin favorit.

Så snart basunernas gälla toner ljödo, uppstod en förväntansfull tystnad i
amfiteatern. Tusentals ögon riktades mot de stora låsen, mot vilka en man,
som var klädd som Charon, nu gick. Under den allmänna tystnaden slog han
tre hammarslag, med vilka han liksom kallade dem, som voro dolda bakom
porten, till sin sista strid. De båda dörrhalvorna öppnades långsamt och läto
folket titta in i en svart avgrund, ur vilken gladiatorerna långsamt började
strömma ut på arenan. De gingo i avdelningar på 25 stycken, tracerna,
myr-millonerna, samniterna, gallerna, alla tungt beväpnade, och slutligen
retiarier-na, som svängde ett nät i ena handen och en treudd i den adra. Vid deras
åsyn hördes här och där bifall på bänkarna, som snart förvandlades till en
ofantlig och ihållande storm av rop. Uppifrån och ända ned såg man
glödande ansikten, applåderade händer och läppar, som öppnats för att utstöta
jubelrop. Gladiatorerna gingo emellertid omkring hela arenan med fasta,
elastiska steg, medan deras vapen och rika rustningar lyste. Sedan stannade
de framför det kejserliga podiet, lugna, stolta och ståtliga att se på. En
skrällande hornstöt fick bifallsstormen att tystna, sedan sträckte kämparna upp
högra handen, lyfte huvud och blickar till Cæsar och ropade utdraget och
sjungande:

"Ave, Cæsar, imperator,
Morituri te salutant!"

Sedan skingrade de sig hastigt och intogo en särskild plats vid kanten av
arenan. De skulle gå löst på varandra i hela avdelningar, men först tillät
man de mera berömda fäktarna att utföra en rad av tvekamper, under vilka
den enskildes vighet, kraft och mod bättre framträdde. Genast trädde ur
gallernass leder fram en kämpe, som var allmänt känd under namnet Lanio
(slaktaren) och hade hemburit segern i många skådespel. I sin stora hjälm
och pansaret, som inneslöt hans kraftiga bröst framtill och baktill, såg han
ut som en jättestor lysande skalbagge i skenet på den gula arenan. Mot
honom trädde den inte mindre berömde Calendio.

Bland åskådarna började vadhållningen.

— 500 sestertier på gallen!

— 500 på Calendio!

Då gallen hade kommit till mitten av arenan, började han långsamt draga
sig tillbaka, i det han sträckte fram det blottade svärdet och sänkte
huvudet för att mönstra motståndaren genom öppningen i hjälmen. Den lätte,
underbart välbyggde retiariern, som inte hade något annat än ett skynke om
höfterna, kretsade snabbt omkring sin klumpige motståndare, medan han
svängde sitt nät och lyfte och sänkte treudden Därvid sjöng han
retiarier-nas vanliga sång:

"Non te peto, piscem peto,
Quid me fugis, Gallé?"

Men gallern flydde inte. Efter en stund stannade han och började vända
sig om med en omärklig rörelse, så att han ständigt behöll motståndaren i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free