Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 235 —
sikte Hans hållning och hans fruktansvärt stora huvud hade nu något
förfärligt över sig. Åskådarna förstodo, att denna tunga, järn pansrade kropp nu
samlade sig till ett plötsligt språng, som kunde avgöra striden. Retiariern
hoppade emellertid än mot honom, än tillbaka, medan han utförde så snabba
rörelser med sin treudd, att blicken blott med svårighet kunde följa dem.
Några gånger hörde man klangen av treudden, när den slog mot skölden, men
gallern vacklade inte och gav därmed blott ett bevis på sin oerhörda styrka.
Hela hans uppmärksamhet tycktes vara riktad mot treudden, som oupphörligt
svävade över hans huvud som en hotande fågel. Åskådarna följde nied
återhållen andedräkt gladiatorernas mästerliga prestationer. Lanio valde slutligen
ett lämpligt ögonblick och störtade sig över motståndaren, men denne gled
med lika stor vighet undan hans svärd, rätade sig upp med lyft arm och
kastade ut nätet.
Gallus vände sig genast om, höll fast nätet med skölden, varpå de båda
kämparna gingo löst på varandra. I amfiteatern skallade ropen "macte!",
och i de lägre raderna ingingos nya vad. Cæsar själv, som först underhållit
sig med vestalen Rubria och föga intresserat sig för skådespelet, vände nu
ansiktet mot arenan.
Kämparna fortsatte att strida med sådan vighet och sådan finhet i sina
rörelser, att det ibland tycktes, som om det inte gällde liv eller död för dem
utan blott att framvisa sin konst. Sedan Lanio två gånger hade lösgjort sig
från nätet, började han draga sig tillbaka mot periferien av arenan. Men
de, som hade satsat pengar mot honom, ville inte, att han skulle vila och
skreko till honom: "Gå framåt!" Gallen hörde deras rop och gick framåt.
Retiarierns arm övergjöts med blod, och nätet hängde ned. Lanio hukade sig
ned och sprang upp för att giva motståndaren dödsstöten, men Calendio, som
avsiktligt låtsade, som om han inte mer kunde sköta nätet, hoppade vigt åt
sidan, undgick hugget, sköt treudden in mellan motståndarens ben och sträckte
honom så till marken.
Gallern försökte resa sig upp, men på ett ögonblick var han omgiven av de
farliga maskorna, i vilka han för varje rörelse vecklade in händer och ben
mera. Och treuddens hugg naglade honom varje gång fastare vid marken.
Ännu en gång gjorde han en ansträngning, stödde sig på armen och sträckte
sig uppåt för att resa sig. Förgäves! Han lyfte ännu en gång sin matta hand,
som inte längre kunde föra svärdet till huvudet, och föll på ryggen. Calendio
tryckte ned hans hals med treudden, stödde sig med båda händerna på
skaftet och vände sig sedan till kejsarens loge.
Hela cirkus genljöd av applåder och omänskliga tjut För dem, som stodo
på Calendios sida, var han i detta ögonblick större än Cæsar, men just därför
var i deras hjärta varje agg mot gallern, som med sitt blod fyllde deras fickor,
försvunnet. Folkets önskningar voro delade. På alla bänkar sågos till hälften
tecken, som fordrade hans död, och till hälften tecken till medlidande, men
retiariern såg blott upp mot Cæsars och vestalernas loge och väntade på deras
beslut.
Olyckligtvis tyckte Nero inte om Lanio, eftersom han under de sista
skådespelen före branden hade förlorat en betydande summa till Licinius, då han
slagit vad mot Lanio.
Vestalerna upprepade genast tecknet, därför knäböjde Calendio på gallerns
bröst, drog fram en kort kniv ur gördeln, lyfte rustningen vid motståndarens
hals och stack kniven ända till skaftet in i strupen på honom.
— Peractum est I ropade flera röster i amfiteatern. Lanio rosslade ännu en
stund liksom en slaktad oxe, grävde med fötterna upp sanden, sträckte sedan
ut sig och blev liggande orörlig.
Merkurius behövde inte först med det glödande järnet i handen undersöka,
om den fallne ännu levde. Genast fördes liket undan, och andra par
uppträdde, men först när dessa lämnade arenan, började striden mellan hela
avdelningar. Folket intresserade sig därför med själ, hjärta och ögon, det
tjöt, röt, visslade, skrattade, klappade i händerna, eldade de stridande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
