- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
236

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 236 —

rasade. På arenan kämpade gladiatorerna, som delats i två skaror, rasande
som vilda djur, bröst slog mot bröst, kropparna sammanflätades i dödlig
omfamning, de kraftiga lemmarna knakade i fogarna, svärden trängde in i
hjärtat, in i buken, och från de bleka läpparna droppade blodet ned på sanden.
Många nykomlingar grepos slutligen av en så hemsk ångest, att de flydde ur
vimlet och sökte sig hän till utkanten av arenan. Men mastigoforerna drevo
dem genast tillbaka med sina daggar. På sanden bildades stora, mörka pölar,
och allt flera nakna och beväpnade kroppar sjönko en för en liksom ax till
marken. De levande kämpade över lik, snubblade över rustningar och
sköldar, sårade sina fötter på sönderbrutna vapen och föllo. Folket var utom
sig av glädje, berusade sig av slaktandet, inandades blodet, frossade med
blickarna däri och insöpo lystet dess utdunstningar med lungorna.

De underlägsna voro nästan alla döda. Endast några sårade knäböjde mitt
på arenan och sträckte ut händerna med en bön om försköning. Bland
segrarna utdelade man priser, kransar, olivgrenar. Sedan inträdde en paus, som
på den allsmäktige Cæsars befallning skulle utfyllas av en festmåltid. I
vaserna brändes rökverk. Folket övergöts med ett fint regn, som doftade
saffran och viol. Man utdelade svalkande drycker, stekt kött, bakverk, vin,
olivolja och frukter. Folket åt, pratade och utbragte leverop till Cæsars ära för
att därigenom förmå honom till så mycket större frikostighet. När hungern
var stillad, kommo hundratals slavar med korgar fyllda av skänker, ur vilka
pojkar, förklädda till amoriner, hämtade olika föremål och kastade omkring
dem mellan bänkarna. Då nian kastade lotterimarkerna bland mängden,
uppstod slagsmål, man trängdes, stötte ikull varandra, trampade på varandra med
fötterna, skrek på hjälp, hoppade över hela rader och kvävdes i det
fruktansvärda tumultet, ty den som fann ett lyckotal, kunde vinna ett hus med
trädgård eller en slav, en praktfull klänning eller ett sällsamt vilddjur, som han
sedan kunde sälja till amfiteatern. Därför uppstod nu ett sådant tumult, att
prætorianerna flera gånger måste återställa ordningen, och efter varje sådant
ingripande bar man ut människor med brutna armar och ben eller sådana, som
trampats till döds.

Men de rika deltogo inte i striden om lotterna. Augustianerna roade sig
denna gång med åsynen av Chilon och skrattade åt hans fåfänga försök att
visa, att han lika väl som någon annan kunde se på strid och blodsutgjutelse.
Den olycklige greken rynkade ögonbrynen, bet sig i läppen och knöt nävarna,
så att naglarna grävde sig in i handflatan. Förgäves. Såväl hans grekiska
natur som hans personliga feghet, tålde inte sådana skådespel. Hans ansikte
blev blekt,, på hans panna pärlade droppar av svett, läpparna blevo blåa,
ögonen sjönko in, tänderna skallrade och kroppen skälvde. Då striden var slut,
samlade han sig åter något, men när man satte åt honom, greps han plötsligt
av vrede och började förtvivlat försvara sig.

— Nå, grek, tåler du inte åsynen av sönderrivet människokött? ropade
Vatinius och ryckte honom i skägget.

Chilon visade honom sina båda sista tänder och svarade:

— Min far var inte någon skomakare, och därför vill jag inte flicka
människohudarna.

— Macte, habet! ropade flera stämmor

Andra fortsatte emellertid att håna:

— Det är inte hans fel, om han har en ost i bröstet i stället för hjärta,
anmärkte Senecio.

— Det är inte ditt fel, att du har en urinblåsa på huvudets plats, svarade
Chilon.

— Kanske skulle du vilja bliva gladiator? Du skulle ta dig bra ut med
nätet i handen på arenan.

— Om jag fångade dig, så skulle jag ha fångat en illaluktande härfågel.

— Och vad skall det bli av de kristna? frågade Festus från Liguria. Vill
du inte bliva en hund för att bita dem?

— Jag skulle inte vilja bli din bror.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free