Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 23S —
Folket greps ar förvåning. De dödsdömda sjöngo och höllo ögonen riktade
mot soltältet. Man såg bleka men hänförda ansikten. Alla förstodo, att dessa
människor inte bådo om förbarmande och att de nu varken sågo cirkusen,
folket, senaten eller Cæsar. "Christus regnat!" ljöd det allt högre, och på
bänkraderna frågade sig mången vad som försiggick och vem denne Kristus var,
som var på dessa människors läppar, vilka gingo i döden. Emellertid
öppnades ett nytt galler, och in på arenan störta3e i vilt språng och under
högljudda skall hela hopar av hundar: gråa, jättestora molosser från Peleponnesus,
randiga hundar från Pyreneerna och vargliknande hiberniska fårhundar, som
man avsiktligt hade svultit, så att deras sidor voro infallna och deras ögon
blodiga. Hela amfiteatern fylldes av tjut och gnällande. De kristna hade
slutat sin sång och knäböjde orörliga, liksom förstenade, i det de blott
upprepade i kör; "Pro Christo! Pro Christo!" Hundarna kände människor
under djurhudarna, förvånades över deras orörlighet och vågade inte genast
störta sig över dem. Några klättrade uppför logernas väggar, liksom om de
ville komma upp till åskådarna, andra sprungo omkring och skällde rasande,
liksom om de jagade ett osynligt djur.
Folket blev upphetsat. Tusentals röster skallade, några av åskådarna
härmade djurens tjut, andra skällde som hundar, och åter andra hetsade på alla
språk. Amfiteatern genljöd av oväsendet. De retade hundarna började kasta
sig över de knäböjande, men snart drogo de sig åter tillbaka, i det de
klapprade med tänderna, tiils slutligen en av molosserna sänkte tänderna i nacken
på en kvinna och slet bort henne.
Genast störtade sig de andra mot mitten liksom genom en bresch.
Mängden upphörde att tjuta för att kunna se på med desto större uppmärksamhet.
Genom tjutandet och rosslandet hörde man vemodiga mans- och kvinnoröster
ropa: "Pro Christo! Pro Christo!", men på arenan bildades ryckande
knyten av hundarnas och människornas kroppar. Blodet flöt nu i strömmar.
Hundarna sleto från varandra blödande människolemmar. Lukten av blod och
sönderslitna inälvor blev starkare än de arabiska kryddorna och fyllde hela
cirkus. Slutligen såg man blott här och där enstaka knäböjande gestalter, som
snart omringades av de tjutande, blodtörstiga djuren.
I det ögonblick, då de kristna hade förts in, hade Vinicius rest sig upp och
vänt sig så, att han uppfyllde sitt löfte att utvisa för fossorn den plats, där
aposteln stod bland Petronius folk. Sedan satte han sig åter ned och satt
där med ett ansiktsuttryck som en död, i det han med glasartade ögon såg
på det förfärliga skådespelet. Till en början hade han blivit rent stel av
ångest, att fossorn tagit fel och att Lyga likväl befann sig bland offren, men
när han hörde ropen "Pro Christo!", då han såg de kval, som dessa
människor ledo för sin Gud, och såg dem avlägga vittnesbörd för sin läras sanning,
greps han av en annan känsla, som for igenom honom som en hemsk smärta
och likväl var oövervinnelig, nämligen den känslan, att eftersom Kristus själv
hade dött under marter, eftersom tusenden nu dogo för honom och ett hav
av blod blev utgjutet, en droppe inte mer betydde något, och att det skulle
vara synd att nu bedja om barmhärtighet. Denna tanke trängde upp till
honom från arenan och genomträngde honom tillsammans med de döendens stön
och blodlukten Och likväl bad han och upprepade med torra läppar! "Christe!
Christel Din apostel beder för henne." Sedan försjönk han i meditationer,
förlorade medvetandet av platsen, där han var, och det tycktes honom endast,
som om blodet på arenan steg högre och högre och snart skulle översvämma
cirkus och hela Rom. Annars hörde han ingenting, varken hundarnas skall
eller folkets oväsen eller rösterna från augustianerna, som plötsligt ropade:
— Chilon har fallit i vanmakt!
— Chilon har fallit i vanmakt! upprepade Petronius och vände sig om till
greken.
Denne hade verkligen fallit i vanmakt och satt blek som ett lärft med
bak-åtlutat huvud och uppspärrad mun liksom ett lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
