Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 240 -
störta ned på arenan och sönderslita offren tillsammans med lejonen. Ibland
hörde man ett omänskligt ljud, ibland en applådåska eller ett rytande, ett
morrande, slagen av huggtänderna, molossernas tjut och ibland blott ett stön.
Cæsar höll nu smaragden till ögat och följde uppmärksamt med. Petronius’
anletsdrag fingo ett uttryck av motvilja och förakt. Chilon hade för länge
sedan burits bort från cirkus.
Från kunikulutn drevos ständigt nya skaror in.
Och från den högsta avsatsen i amfiteatern skådade aposteln Petrus ned.
Ingen märkte honom, ty allas huvuden voro vända mot arenan. Han reste
sig alltså, och liksom han en gång i Cornelius’ vingård hade välsignat dem, som
skulle tagas tillfånga, före döden och före inträdet i evigheten, så välsignade
han nu med korstecknet dem, som dogo för rovdjurens tänder, deras blod och
deras marter och deras sönderslitna oformliga kroppar och deras själar, som
svingade sig upp ur den blodiga sanden. Några av dem lyfte ögonen upp
till honom, och då klarnade deras ansikten, och de logo, då de sågo
korstecknet högt uppe framför dem. Men hans eget hjärta nästan brast, och
han sade:
— O, Herre, ske din vilja, ty dessa mina får dö för din äras skull och
för att avlägga vittnesbörd för sanningen. Du har befallt mig att föda dem,
jag överlämnar dem alltså åt dig, Herre, tag dem och räkna dem, hela deras
sår, mildra deras smärta och giv dem än mer lycksalighet, än de utstått
plågor här nere.
Och med stor kärlek välsignade han dem alla, som om de vore hans egna
barn, som han överlämnade omedelbart i Kristi händer. Men Cæsar tycktes
vilja överbjuda allt, som man dittills sett i Rom, och viskade några ord till
stadsprefekten. Denne lämnade genast podiet och begav sig till kunikulum.
Folket själv var förvånat, då gallret öppnade sig på nytt efter en stund. Nu
släpptes djur av alla slag in. Tigrar från Eufrat, numidiska pantrar,
björnar, vargar, hyenor och schakaler. Hela arenan var övertäckt med en våg
av strimmiga, gula, mörka, bruna och prickiga skinn. Det uppstod ett
virrvarr, i vilket ögat inte kunde särskilja något mer än djurkropparnas hemska
vältranden. Skådespelet förlorade karaktären av verklighet och blev till en
blodig orgie, till en fruktansvärd dröm, till den vidunderliga vision, som en
vansinnig ande kan få. Måttet var rågat. Mitt under rytandet, tjutandet och
gnällandet hördes här och där från åskådarnas bänkar det hemska,
krampaktiga skrattet från kvinnor, vars krafter slutligen voro uttömda. Folket var
förfärligt till mods. Ansiktena förmörkades. Talrika stämmor ropade: "Nog,
nog!"
Men det var lättare att släppa in djuren än att jaga ut dem. Men Cæsar
hade funnit på ett sätt att rensa arenan från djuren, vilket var förbundet med
en ny förströelse för folket. I alla mellanrummen mellan bänkarna ställde sig
hela skaror av svarta numidier med fjädrar och örhängen, och vilka höllo
bågar i händerna. Folket gissade sig till, vad som komma skulle och hälsade
dem med belåtna rop. De kommo emellertid ända fram till inhägnaden, lade
pilar på strängarna och började skjuta på djuren. Detta var i själva verket
ett nytt skådespel. De smärta, svarta kropparna böjde sig tillbaka, i det de
spände de smidiga bågarna och sköto ut den ena pilen efter den andra.
Se-nornas sus och de fjäderprydda kastspjutens visslande blandade sig med
djurens tjut och åskådarnas beundrande utrop. Vargar, björnar, pantrar och
människor, som ännu voro vid liv, sjönko ned bredvid varandra på marken.
Här och där vände ett lejon, som kände en pil i sidan, med en rask rörelse
sitt av raseri sammandragna gap runt för att gripa pilen och krossa den.
Andra kvedo av smärta. De smärre djuren blevo skrämda, sprungo in tvärs
över arenan eller slogo med huvudena mot gallret, medan pilarna susade och
susade, tills slutligen allt levande låg i dödsryckningarna.
Nu störtade hundratals slavar in på arenan för att undanrödja
människoresterna med spadar, skövlar, kvastar, kärror och korgar och strö på ny sand.
En efter en strömmade de in, och på arenan blev det en febril brådska. Snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
