Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVIII - LIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 250 —
med Ursus.... Vi hava ett annat lik med oss. Hon blev tagen från
fängelset före midnatt!
När Petronius återvände hem, var han mörk som ett åskmoln och försökte
inte ens trösta Vinicius. Han insåg, att man inte kunde tänka på att
befria Lygia ur det esquilinska fängelset. Han gissade, att man sannolikt blott
därför tagit henne bort från Tullianum, att hon inte skulle dö av feber och
undgå amfiteatern. Men detta var just skälet till att man övervakade henne och
bevarade henne strängare än de andra. Petronius beklagade i djupet av sin
själ såväl henne som Vinicius, men dessutom plågades han av den tanken,
att någonting misslyckats för första gången i hans liv, att han för första
gången dukat under i strid.
— Fortuna tycks övergiva mig, sade han för sig själv, men gudarna taga
fel, om de tro, att jag skall gå med på att leva ett sådant liv som det.
Här såg han på Vinicius, som även tittade på honom med vitt uppspärrade
ögon.
— Vad är det med dig? Du yrar! utropade Petronius.
Vinicius svarade med sällsamt bruten och långsam röst, precis som ett barns:
— Och jag tror likväl, att han kan giva henne tillbaka åt mig.
Därute tystnade ovädrets sista mullrande.
LIX.
Ett tre dagars regnväder i Rom under sommartiden är något oerhört, och
haglet, som mot den naturliga ordningen föll inte blott dag och afton utan
till och med under natten, avbröt skådespelen. Folket började bliva oroligt.
Man profeterade om en dålig vinskörd, och när blixten en dag smälte Ceres’
bronsstaty på Capitolium, anordnades offer i Jupiter Salvators tempel.
Ceres-prästerna utspridde ryktet, att gudarnas vrede vilade över staden till följd av
det slappa sätt, varpå de kristna bestraffades. Därpå började mängden också
fordra, att man utan hänsyn till vädret så fort som möjligt skulle fortsätta
skådespelen, och hela Rom greps av glädje, när det äntligen kungjordes, att
Ludus på nytt skulle börja efter tre dagars avbrott
Emellertid kom det även vackert väder. Amfiteatern fylldes från morgon
till kväll med tusentals åskådare och även Cæsar inträffade tidigt där med
vestalerna och hovet. Skådespelet skulle börja med en inbördesstrid av de
kristna, som man för detta ändamål förklädde till gladiatorer och försåg med
alla de vapen, som de yrkesmässiga kämparna använde under försvar och
anfall. Men här följde en desillusion. De kristna kastade nät, gafflar, lansar
och svärd i sanden och började omfamna varandra och uppmana varandra till
att härda ut i marterna och döden. Då bemäktigade sig djupt agg och
djup vrede åskådarnas hjärtan. Några förebrådde offrens feghet, medan
andra påstodo, att de av hat till folket inte ville slåss med avsikt för att
beröva det den glädje, som åsynen av tapperheten brukar framkalla. Slutligen
lät man på Cæsars befallning verkliga gladiatorer angripa dem och dessa
ned-höggo ögonblickligen de knäböjande och värnlösa.
När man förde undan liken, upphörde skådespelet att föreställa en strid
och förbyttes till en rad mytologiska bilder, som komponerats av Cæsar själv.
Man såg alltså Herkules, som förbrann i levande eld på berget Öta. Vinicius
ryste vid tanken, att Herkules’ roll kunde utföras av Ursus, men
uppenbarligen hade turen ännu inte kommit till Lygias trogne tjänare, ty på bålet
brändes en helt annan kristen, som var fullständigt okänd för Vincius. Chilon
däremot, som Cæsar inte ville befria från att närvara vid föreställningen, såg i
nästa bild bekanta ansikten. Daidalus’ och Icarus’ död framställdes. I
Daida-lus’ roll uppträdde Euricius, samme gubbe, som en gång gjorde fiskens tecken
till Chilon, och i Icarus’ roll hans son Quartus. Båda drogos upp med ett
särskilt maskineri och slungades sedan från en stor höjd ned på arenan,
varvid den unge Quartus föll så nära det kejserliga podiet, att hans blod stänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
