Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 251 —
upp på utsmyckningen och purpurryggstödet. Chilon sSg inte fallet, eftersom
han hade slutit ögonen. Han hörde blott det dova ljudet, när kroppen slog i
marken, och när han efter en stund såg blod tätt bredvid sig, blev han nästan
vanmäktig för andra gången. Men bilderna växlade snabbt. Mängdens
hjärtan gladdes av de gräsliga marter, som de före döden skändade jungfrurna
fingo utstå. Man såg prästinnor hos Kybele och Ceres, man såg danaider, man
såg Dirke och Pasiphæ, man såg slutligen halvvuxna flickor, som sletos i
stycken av vilda hästar. Folket applåderade Neros originella idéer, som stolt
och lycklig över bifallet inte ett ögonblick avlägsnade smaragden från ögat
och såg på de vita kropparna, som söndersletos av järn, och offrens
krampaktiga ryckningar. Sedan framställdes bilder ur stadens historia. Efter
jungfrurna såg man Mucius Scævola, vars hand brändes bort på en med eld fylld
trefot och fyllde amfiteatern med lukten av bränt kött. Han stod emellertid
såsom en äkta Scævola utan att stöna, hade endast lyft ögonen mot skyn och
viskade böner med svärtade läppar. Sedan man givit honom dödsstöten och
släpat ut hans lik, inträdde den vanliga middagspausen. Omgiven av
vestaler-na och augustianerna, lämnade Cæsar amfitetern och begav sig till det
jättestora purpurtältet, som uppförts för detta ändamål och där en yppig måltid
anrättats för honom och hans gäster. Mängden följde till största delen hans
exempel, strömmade ut och lägrade sig i måleriska grupper bredvid tältet för
att vila sina trötta lemmar och förtära de rätter, som slavarna utdelade av
Cæsars nåd. Blott de mest nyfikna gingo ned på arenan och betraktade den
bloddränkta sanden och avhandlade såsom kännare det, som redan framställts,
och det, som skulle följa. Snart avlägsnade sig emellertid även dessa för att
inte försumma måltiden och blott några få stannade kvar, vilka inte drevos
av nyfikenhet utan av medkänsla med de kommande offren.
Dessa dolde sig i mellanrummen eller på lägre liggande ställen medan
arenan blev iordningställd och man började att gräva hål i marken över hela
cirkelytan, det ena bredvid det andra i täta rader från ena sidan till den
andra, så att den sista raden knappast låg några steg från kejsarens podium.
Utifrån trängde folkets larm, bifallsrop och skrik in och härinne vidtogos med
feberaktig hast förberedelser till nya marter. Plötsligt öppnades kunikula och
genom alla öppningarna drevos hela hopar av kristna in, som voro nakna och
buro kors på armen. De fyllde snart hela amfiteatern. Det var gubbar, som
tyngdes av korsens tyngd, män i medelåldern, kvinnor med upplöst hår, som
sökte dölja sin nakenhet med detta, halvvuxna pojkar och små barn. Korsen
voro liksom offren kransade med blommor. Tjänarna tvingade de olyckliga
med piskslag att ordna korsen längs de iordningsställda hålen och ställa upp
sig själva bredvid på led. På detta sätt kulle de dö, som man första dagen
inte hade förmått kasta för hundarna och de vilda djuren. Nu grepos de av
svarta slavar, lades med ryggen mot korsen varefter deras händer och ben
spikades fast, så att folket, när det kom tillbaka efter pausen skulle finna
alla korsen resta. I hela amfiteatern genljöd nu ett hamrande, som ekade i
de högre raderna och trängde fram ända till den plats, som omgav
amfiteatern, under det tält, där Cæsar var värd för vestalerna och sina kamrater.
Där drack man vin, skämtade över Chilon och viskade sällsamma ord i
vesta-lernas öron, men på arenan arbetade man feberaktigt, spikarna trängde in i
de kristnas händer och ben, spadarna susade, när de fyllde hålen med jord.
Bland de offer, vars tur skulle komma först om en stund, befann sig
Crispus. Lejonen hade inte haft tid att slita sönder honom och han dömdes
därför att dö på korset. Han, som alltid var beredd på döden, gladde sig
emellertid åt den tanken, att hans stund var kommen. Han såg annorlunda ut i
dag, ty hans torra kropp var helt naken, och blott hans höfter omgåvos av en
murgrönsgördel. På huvudet hade han en krans av rosor. Men i ögonen
blixtrade samma oförstörbara energi, och under kransen lyste samma stränga
och fanatiska ansikte. Ej heller hans hjärta hade ändrat sig, ty liksom han
förut i kunikulum hotade sina bröder med Guds vrede, så gisslade han dem
också nu i stället för att trösta dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
