Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 256 —
LX.
Sedan några dagar tillbragte Vinicius nätterna utomhus. Petronius tänkte,
att han kanske kläckte ut en ny plan till räddning och arbetade på att
befria Lygia ur det esquilinska fängelset, men han ville inte mer fråga honom
för att inte bringa olycka i arbetet. Denne raffinerade skeptiker var på sitt
vis vidskeplig, och sedan hans plan att befria flickan misslyckats, litade han
inte mer på sin stjärna.
Men han trodde heller inte, att Vinicius’ ansträngningar skulle krönas med
framgång. Det esquilinska fängelset, som raskt iordningställts av källrarna i
några rivna hus, var visserligen inte så förfärligt, som det gamla Tullianum
vid Capitolium, men i stället bevakades det hundra gånger mer. Petronius
förstod väl, att man fört Lygia dit blott för att hon inte skulle dö och så
undkomma amfiteatern, men just därför övervakades hon som en ögonsten.
— Cæsar och Tigellinus ha tydligen bestämt henne för ett alldeles särskilt
skådespel, som övergår allt annat, och Vinicius kunde hellre själv dö än
befria henne, tänkte Petronius.
Men även Vinicius förlorade hoppet att kunna befria henne. Endast Kristus
kunde nu utföra detta. För den unge tribunen gällde det nu blott att kunna
träffa henne i fängelset.
Sedan någon tid fick han ingen ro för den tanken, att Nasarius fått
anställning i mamertiniska fängelset, som likutbärare, och han beslöt därför att
försöka samma väg.
Med en stor summa pengar mutade han uppsyningsmannen över gravarna,
och denne upptog honom slutligen bland sina medhjälpare, vilka han varje
natt skickade till fängelset för att hämta lik. Faran att bliva igenkänd var i
själva verket ringa för Vinicius. Han var skyddad därifrån av natten,
slavdräkten och den dåliga belysningen i fängelset. Vem kunde för övrigt tro, att
en patricier, son och sonson till konsuler, skulle befinna sig bland dödgrävarna,
som voro utsatta för fängelsernas utdunstningar, och sysselsatt med ett
arbete, till vilket blott slaveri eller nöd kunde driva människor.
Då aftonen kom, omgjordade emellertid Vinicius med glädje sina länder,
vecklade en trasa, indränkt med terpentin om huvudet och begav sig med
klappande hjärta med en skara andra till det esquilinska fängelset.
Prætorianerna gjorde inga svårigheter, ty alla voro försedda med märken,
som centurionen besåg vid lampsken. Efter en stund öppnades de stora
järnportarna för dem, och de trädde in.
Vinicius befann sig i en vidsträckt, välvd kälare, från vilken man kom till
en rad andra. Matta lampor upplyste det inre, som var uppfyllt av människor.
Många av dem lågo vid väggarna, försjunkna i sömn eller redan döda. Andra
omgåvo de stora vattenfaten, som stodo i mitten och ur vilka de, plågade av
feberhettan, drucko, medan andra sutto på marken med armbågarna stödda i
knäet och huvudena i händerna. Här och där smögo sig sovande barn intill
sina mödrar. Runt omkring hörde man än de sjukas stönanden och höga,
hastiga andedräkt, än gråt eller viskade böner, än halvhöga sånger eller
upp-syningsmännens förbannelser I de underjordiska rummen härskade liklukt
och trängsel. I de dunkla djupen vimlade det av mörka gestalter, men på
närmare håll såg man vid det fladdrande skenet bleka, förfärade, infallna och
uthungrade ansikten med slocknande eller febersjuka ögon, med blåa läppar,
med strömmar av svett på pannan och sammanklibbat hår. I krokarna yrade
de sjuka, och andra skreko efter vatten, eller ville, att man skulle föra dem
till döden. Och likväl var detta ett mindre hemskt fängelse än det gamla
Tullianum. Vinicius’ knän veko sig vid denna åsyn, och hans andedräkt
stockades. Vid tanken, att Lygia befann sig mitt i detta elände och denna
jämmer, reste sig hans hår, och ett skri av förtvivlan dog i hans bröst. Amfi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
