Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 258 —
Men Vinicius fick nu syn på Lygia, som låg på en mantel vid väggen, och
knäböjde utan att säga ett ord bredvid henne.
Ursus kände igen honom och sade:
— Lovad vare Kristus! Men väck henne inte, herre!
Vinicius knäböjde och betraktade henne genom tårar. Trots mörkret kunde
han se hennes ansikte, som tycktes honom blekt som alabaster och hennes
magra armar. Vid denna syn greps han av en kärlek, som var som en
genomträngande smärta och skakade hans själ ända till dess innersta djup, och
samtidigt var den så full av ömkan, dyrkan och tillbedjan, att han föll
framstupa och tryckte läpparna mot mantelfållen, på vilken det kära huvudet
vilade.
Ursus såg en stund tigande på honom. Slutligen ryckte han honom i
tunikan.
— Herre, frågade han, hur har du kommit in, och kommer du för att
rädda henne?
Vinicius reste sig en stund men kämpade fortfarande med sin rörelse.
— Visa mig ett sätt! utropade han.
— Jag trodde, att du skulle finna ett, herre. Jag vet blott ett. . .
Han såg på den gallerförsedda öppningen, och sedan sade han, liksom om
han svarade sig själv:
— Ja. . . men där äro soldaterna.
— En hel avdelning pretorianer, insköt Vinicius.
— Alltså kunna vi inte komma fram?
— Nej.
Lygiern for med handen över pannan och frågade ännu en gång:
— Hur har du kommit in?
— Jag har ett märke från uppsyningsmannen över gravarna. . .
Och plötsligt avbröt han sig, liksom cm han fått en idé.
— Vid frälsarens martyrium! sade han och började tala hastigt.
— Jag stannar här, och hon tager mitt märke, vecklar en duk om huvudet,
betäcker armarna med manteln och avlägsnar sig. Bland medhjälparna finns
det några halvvuxna pojkar. Prætorianerna skola inte känna igen Lygia, och
när hon väl är i Petronius hus, skall denne rädda henne.
Men lygiern sänkte huvudet och sade:
— Hon kommer inte att gå in därpå, ty hon älskar dig, och dessutom är
hon sjuk och kan inte stå på benen.
Efter en stund tillfogade han:
— Om varken du eller den ädle Petronius kunna rädda henne ur fängelset,
vem skulle då kunna göra det?
— Kristus allena.
De tego båda. Lygiern tänkte med sitt enkla förstånd: Han kunde ju rädda
alla, men eftersom han inte gör detta, så är uppenbarligen lidandets och
dödens tid kommen. Och för sin del var han nöjd härmed, men detta barn,
som vuxit upp i hans skydd och som han älskade mer än sig själv, gjorde det
honom ont om i djupet av hans själ.
Vinicius knäböjde åter bredvid Lygia. Genom gallret trängde månens
strålar in och belyste henne bättre än den lilla lampan, som ännu osade över
dörren.
Plötsligt öppnade Lygia ögonen, lade sina brännade händer på Vinicius’ ocli
sade:
— Jag ser dig, och jag visste, att du skulle komma.
Men han grep lidelsefullt hennes händer och lade dem mot sitt hjärta och
sin panna. Sedan lyfte han henne något upp från lägret och stödde henne
mot sitt eget bröst.
— Jag är kommen, kära! sade han. Kristus må beskydda och rädda dig,
älskade Lygia!
Han kunde inte fortsätta, ty hjärtat ropade i bröstet på honom av smärta
och kärlek, och han ville inte visa sin smärta för henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
