- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
260

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 2Ö0 -

rum, där Lygia befann sig, och stannade där, tills gryningen tittade in
genom gallret. Lygia lade huvudet mot hans bröst, och de talade tyst om
kärleken och döden. Ofrivilligt avlägsnade sig båda i tankar och tal, till och med
i önskningar och förhoppningar, allt mer från livet och förlorade känslan för
det verkliga. De liknade människor, som på ett skepp seglat långt ut til!
sjöss, tills de inte mer se stranden och tränga allt längre och längre in i det
oändliga. Båda förvandlades gradvis till sorgsna andar, som älskade
varandra och Kristus och voro beredda att flyga hädan. Blott ibland vaknade
smärtan i hans hjärta liksom en storm eller lyste hoppet till som en blixt,
hoppet, som föddes av kärleken och tron på den korsfästes barmhärtighet,
men även han lösgjorde sig för varje dag mer och mer från jorden och gav
sig hän åt döden. På morgonen, när han kom ut ur fängelset, såg han
redan på världen, på staden, på sina bekanta och på livets angelägenheter som
genom en dröm. Allt tycktes honom främmande, avlägset, intigt och
obetydligt. Till och med marterna upphörde att skrämma honom, ty han hade en
känsla av att man kunde uthärda dem genom att hålla ögonen fästa på andra
ting och vara försjunken i andra tankar. Det tycktes dem båda, som om
•evigheten omgåve dem. De talade om kärleken, de talade om, hur de skulle
älska varandra och leva tillsamman, men först på andra sidan graven, och
om deras tanke ibland återvände till jordiska ting, så hände detta blott
såsom hos människor, som rusta sig till en lång resa och tala om
förberedelserna. Annars omgåvos de av en stillhet som två bildstoder i öknen. Det
enda, som intresserade dem, var, att Kristus inte skulle skilja dem åt. Och
eftersom de för varje timme blevo säkrare härpå, älskade de honom allt mer
såsom det band, som skulle förena dem i oändlig salighet och oändlig frid.
Ännu medan de voro på jorden, föll jordens stoft från dem. Deras själar
blevo rena som tårar. Mitt under dödsångesten, under jämmern och lidandet
öppnade sig himlen för dem, ty Lygia fattade Vinicius vid handen och förde
honom till livets eviga källa, liksom om hon själv vore förlöst och helig.

Petronius förvånade sig, när han läste en allt större ro i Vinicius’ ansikte
och såg sällsamma blixtar i hans ögon, som han inte förr funnit. Ibland
trodde han till och med, att Vinicius hade uttänkt en ny plan till räddning, och
det var honom smärtsamt att han inte invigde honom i sin hemlighet.

Slutligen kunde han inte längre lägga band på sig utan sade:

— Du ser nu annorlunda ut. Dölj ingenting för mig, ty jag vill och kan
rara dig till nytta. Har du uttänkt något nytt?

— Jag har uttänkt något, men du kan inte mer hjälpa mig. Efter hennes
död skall jag bekänna, att jag är kristen, och följa henne.

— Du har alltså inget hopp mer?

— Tvärtom, jag har hopp. Kristus skall giva mig henne tillbaka, och vt
skola aldrig mer skiljas.

Petronius gick omkring i atrium med ett uttryck av besvikelse och otålighet
i sitt ansikte. Sedan sade han:

— För detta behöver du inte eder Kristus, ty samma tjänst hade vår
Tha-natos kunnat göra dig.

Vinicius log sorgset och sade:

— Nej, käre vän, men du vill inte förstå det.

— Jag vill inte och kan inte, svarade Petronius. Nu är inte tid att
diskutera, men kommer du ihåg, vad du sade, när vi inte lyckades bortföra
henne från Tullianum? Jag förlorade hoppet, men du sade, när vi kommo hem:
"Jag tror, att Kristus skall giva mig henne tillbaka." Må han alltså giva dig
henne åter. Om jag kastar ett dyrbart kärl i havet, så kan ingen av våra
gudar återgiva mig det, men om eder gud inte är bättre, då vet jag verkligen
inte, varför jag skulle ära honom mer än de gamla.

— Han skall också giva henne tillbaka åt mig, sade Vinicius.

Petronius ryckte på axlarna.

— Vet du, att man i morgon skall upplysa Cæsars trädgårdar med de
kristna? frågade han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free