Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXI - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 26i -
— I morgon? upprepade Vinicius.
Inför den hotande verkligheten bävade hans hjärta i ångest och smärta.
Han tänkte på att detta kanske var den sista natten som han kunde tillbringa
med Lygia. Han tog avsked av Petronius och begav sig skyndsamt till
upp-syningsmiinnen över gravarna för att hämta sina tessera.
Även här väntade honom en besvikelse, ty uppsyningsmannen ville inte
giva honom något märke.
— Förlåt, herre! sade han. Jag har gjort, vad jag kunde, för dig, men
mitt liv kan jag inte sätta på spel. I natt skola de kristna föras till Caesars
trädgårdar och fängelset kommer därför att vara fullt ar soldater och
ämbetsmän. Skulle man känna igen dig, så vore jag och mina barn förlorade.
Vinicius insåg, att det skulle vara förgäves att ansätta honom längre. Men
den förhoppningen flammade upp inom honom, att soldaterna, som kände
honom, skulle släppa in honom även utan märke. Vid nattens inbrott tog hau
alltså som vanligt på sig en gror tunika, vecklade en duk om huvudet och
begav sig till fängelset.
Men denna dag undersöktes märkena med ännu större stränghet än annars,
ännu mer, centurionen Scævinus, en sträv och Cæsar tillgiven soldat, kändt
igen Vinicius.
Men i hans järnpansrade bröst tycktes en gnista av medlidande med det
mänskliga eländet glimma, ty i stället för att slå alarm med lansen mot skölden,
förde han Vinicius åt sidan och sade:
— Herre, vänd tillbaka! Jag har känt igen dig, men jag skall tiga, ty
annars skulle jag bringa dig i fördärvet. Släppa in dig kan jag likväl inte.
Vänd hem, och må gudarna sända dig lindring.
— Du kan icke släppa in mig! sade Vinicius. Tillåt mig likväl att stanna
här och se dem, som föras ut.
— Det är inte mot mina order, svarade Scævinus.
Vinicius stod utanför porten och väntade, tills man började föra ut de
dömda. Mot midnatt spärrades slutligen portarna upp på vid gavel, och
skaror av fångar, män, kvinnor och barn visade sig, omgivna av beväpnade
prætorianavdelningar. Natten var mycket ljus, och vid fullniånens sken kunde
man ur;.kilja icke blott gestalterna utan även anletsdragen hos de olyckliga.
De gingo parvis i en lång dyster rad genom tystnaden, som blott bröts av
rustningarnas skrammel. De voro så många, att det tycktes, som om alla de
underjordiska rummen blivit tömda.
Sist i tåget såg Vinicius tydligt läkaren Glaukos, men varken Lygia eller
L!rsus var bland de dömda.
LXII.
Skymningen hade ännu inte kommit, när de första vågorna av åskådare
strömmade in i de kejserliga trädgårdarna. Den festklädda, bekransade,
upphetsade och sjungande mängden, som delvis var berusad, kom nu för att
beundra ett nytt, härligt skådespel. Ropen: "Semaxii! Sarmentii!" skallade på
Via tecta, på Emiliusbron, på andra sidan Tibern, på Via Triumphalis, bredvid
Neros cirkus och ända till den vatikanska kullen. Man hade visserligen i Rom
ofta sett människor brännas rid pålar, men aldrig förr i sådan mängd. Cæsar
och Tigellinus, som rille göra slut på de kristna och samtidigt förebygga
pesten, som spred sig från fängelserna till hela staden, befallde, att alla
fängelser skulle utrymmas, så att blott några få blevo kvar, vilka man gömt för
skådesi>elens avslutande. När mängden kom in genom trädgårdsportarna, blev
den stum av förvåning. Alla huvud- och sidoalléerna, som löpte mitt genom
buskaget, runt om ängarna, gräsmattorna, dammarna och rabatterna, voro
besatta med pålar, vilka bestrukits med tjära och vid vilka offren voro
fastbundna. Från de högre liggande ställena, där inga träd avskuro utsikten,
kunde man se hela rader pålar och kroppar, som voro kransade med blommor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
