- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
268

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I viljen, men tro mig, det är inte bra att strida mot deras gud. Det är
mget skämt!.... Se bara, hur det går. Jag har visserligen inte tänt eld
)»å Rom, men om Cæsar tillät det, skulle jag genast offra en hekatomb åt den
kristne guden, och alla borde göra detsamma, ty jag upprepar, att denne gud
inte är att skämta med. Hör, vad jag säger!

— Och jag säger eder någonting annat! sade Petronius. Tigellinus
skrattade, då jag påstod, att de kristna försvara sig, men nu skall jag säga eder
en sak till, de inte blott försvara sig, utan de erövra.

— Hur menar du? Hur menar du? frågade några röster.

— Vid Pollux!.... Om nämligen en sådan som Chilon inte kunde motstå
dem, vem kan då göra det? Om I tron, att inte nya kristna uppstå efter
varje föreställning, så skullen I göra bättre i att med eder kännedom om Rom
Wi kittelflickare eller barberare, då skullen I veta bättre, vad folket tänker
och vad som sker i staden.

— Han talar rama sanningen, vid Dianas heliga peplos! utropade Vestinus.

Men Barcus vände sig till Petronius.

— Vart vill du komma?

— Jag slutar, där vi började. Nog med blodsutgjutelse.

Men Tigellinus såg hånfullt på honom och sade:

— Nej, litet till.

— Om ditt huvud inte mer räcker till, så har du i varje fall ett annat
}>;! lager, svarade Petronius.

Samtalet avbröts av Cæsars ankomst, och han tog plats i Pythagoras
sällskap. Sedan började föreställningen av Aureolus, men den fängslade folkets
uppmärksamhet föga, ty allas tankar voro upptagna av Chilon. Även folket,
som var vant vid åsynen av marterna och blodet, hade tråkigt, visslade, fällde
anmärkningar, som voro föga smickrande för hovet, och begärde att scenen
med björnen skulle påskyndas, för vilken det intresserade sig. Om inte
förhoppningen funnits att få se den gamle syndaren och sedan erhålla skänker,
så hade föreställningen själv inte förmått fängsla massorna.

Slutligen kom det väntade ögonblicket. Tjänarna kommo in med ett
tämligen lågt träkors, för att björnen skulle kunna klättra upp och nå offrets
bröst. Sedan släpades Chilon in av två tjänare, ty själv kunde han inte gå
eftersom benen voro krossade. Man spikade honom fast vid korset så hastigt,
att de nyfikna augustianerna inte fingo tid att betrakta honom närmare, och
först sedan man satt korset i en iordningställd håla, vändes allas ögon mot
honom. Men blott några få kunde känna igen Chilon i denne nakne gubbe.
Efter den tortyr, som Tigellinus underkastat hoorn, fanns inte en droppe blod
kvar i hans ansikte, och blott i det vita skägget såg man en röd strimma, som
blodet lämnat kvar, då man ryckte ut tungan. Genom den genomskinliga
huden kunde man nästan räkna benen. Han tycktes mycket äldre, nästan
redan knäckt av åren. En gång hade hans ögon alltid skjutit oroliga och elaka
blickar och hans vaksamma ansikte avspeglat ständig ångest och osäkerhet, men
nu var det fyllt av smärta, men så milt och klart, som en sovandes eller en
döds. Kanske fick han tillförsikt av minnet av rövaren på korset, som
Krislus hade förlåtit, kanske också han sade i anden till den barmhärtige guden:
"Herre, jag har bitit som en giftig orm, men se, hela mitt liv var jag arm, jag
led hunger, människorna trampade på mig, slogo mig och njöto av mina kval.
Herre, jag var fattig och mycket olycklig, och nu lade man mig på pinbänken
och spikade mig på korset. Du, barmhärtige, skall inte stöta bort mig i dödens
stund." Och hans förkrossade hjärta hade uppenbarligen fått frid. Ingen
skrattade, ty allt var så stilla hos denne korsfäste, han tycktes så gammal,
värnlös och bruten, så ödmjuk och hjälpbehövande, att alla frågade: "Hur
kan man tortera en döende och spika honom på korset?" Mängden höll sig
tyst. Bland augustianerna böjde sig Vestianus åt höger och vänster och
viskade med förskrämd röst: "Se, hur de dö!" Andra väntade på björnen och
önskade inom sig, att skådespelet skulle taga ett snart slut.

Slutligen rultade björnen in på arenan, svängde med det sänkta huvudet åt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free