- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
275

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 27S —

reda för, vad som försiggick i honom, så hade han dock den känslan, att om han
finge se Lygias kval, skulle hans kärlek förvandlas till hat och hans tro till
förtvivlan. Och han räddes samtidigt för denna känsla, ty han fruktade att
kränka Kristus, som han tiggde om förbarmande och om ett under. Han bad
inte mer om hennes liv, han ville blott, att hon skulle dö, innan man förde
henne in på arenan, och ur sin smärtas bottenlösa djup upprepade han: Vägra
mig åtminstone inte detta, så skall jag älska dig ännu mer, än jag nu gör.
Slutligen blevo hans tankar upprörda som stormpiskade vågor. Blod- och
hämndbegär vaknade i honom . Han greps av en ursinnig lust att störta sig
över Nero och döda honom inför alla åskådarna, och samtidigt kände han, att
han genom denna lust kränkte Kristus och överträdde hans bud. Ibland sköto
blixtar av hopp genom hans huvud, att allt detta, för vilket hans själ
räddes, skulle avvändas av en allsmäktig och barmhärtig hand, men blixtarna
slocknade genast, liksom i gränslös smärta över att den, som med ett enda
ord kunde förstöra denna cirkus och befria Lygia, likväl övergav henne, fastän
hon satte sin lit till honom och älskade honom av allt sitt hjärta. Och han
tänkte vidare på, hur hon nu låg i det mörka kunikulum, sjuk, värnlös,
övergiven, överlämnad åt de omänskliga fångvaktarna på nåd och onåd, kanske
redan på sitt yttersta, medan han rådlös måste vänta i denna hemska
amfiteater utan att veta, vilka plågor man hade uttänkt för henne, och vad han
skulle få se om en liten stund. Och liksom en människa, som störtar ned i
avgrunden och klamrar sig fast vid allt, som växer på dess kant, så
klamrade han sig fast vid den tanken, att blott tron kunde rädda henne. Endast
detta medel fanns ju kvar. Petrus hade ju sagt, att man med tro kunde lyfta
jorden ur sina gångjärn!

Han behärskade sig alltså, kuvade tvivlet i sitt hjärta, och inslöt hela sitt
väsen i det lilla ordet: "Jag tror" och väntade på ett under.

Men liksom en alltför hårt spänd sträng måste springa, så utmattades även
han av ansträngningen. Hans ansikte blev likblekt, och hans kropp stelnade.
Han trodde, att hans bön blivit hörd, ty nu var han nära döden. Det tycktes
honom, som om även Lygia dog i detta ögonblick, och Kristus tog henne till
sig på detta sätt. Arenan, de otaliga åskådarnas vita togor och ljuset från de
tusen lyktorna och facklorna, allt försvann för hans syn.

Men denna vanmakt räckte inte länge. Efter en stund vaknade han, väckt
av det otåliga folkets stampande.

— Du är sjuk, sade Petronius till honom, låt bära hem dig.

Och utan att tänka på vad Cæsar skulle säga därom reste han sig upp för
att stödja Vinicius och avlägsna sig med honom. Hans hjärta var fullt av
medlidande, och dessutom retade det honom till det yttersta att Nero betraktade
Vinicius genom en smaragd och belåtet studerade hans smärta, kanske blott för
att skildra den i patetiska strofer och inhösta åhörarnas bifall.

Vinicius skakade på huvudet. Han kunde dö i denna amfiteater, men inte
lämna den. Föreställningen skulle börja vilket ögonblick som helst.

I samma stund kastade stadsprefekten en röd duk, och på detta tecken
gnisslade reglarna mitt emot det kejserliga podiet, och ur det mörka gapet
trädde Ursus fram på den belysta arenan.

Jätten blinkade med ögonen, ty han bländades av ljuset, gick sedan fram
till mitten av arenan och såg sig om liksom för att undersöka, med vern han
skulle slåss. Alla augustianerna och även de flesta åskådarna visste, att detta
var den man, som dödat Croton, och ett mummel gick genom raderna vid hans
framträdande. I Rom saknades inte gladiatorer, som överträffade vanliga
människor i storlek, men en sådan jätte hade quiriternas ögon aldrig sett.
Cassius, som stod på det kejserliga podiet, verkade mot honom som en dvärg.
Senatorer, vestaler, Cæsar, aueustianerna och folket betraktade med kännares
hänförelse hans mäktiga, tjocka vader, hans bröst, som såg ut som två
sammanbundna sköldar, och hans herkuliska armar. Sorlet växte varje ögonblick.
För denna mängd kunde inget större nöje finnas än åsynen av sådana
muskler i verksamhet i spänning och i strid. Mumlet blev ett högt rop och het-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free