Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 277 —
av större vikt för dessa stridsälskande åskådare än hela Rom och dess
världsvälde. Lygiern tycktes dem nu vara en halvgud, som förtjänade dyrkan och
bildstoder. Även Cæsar reste sig. Han och Tigellinus hade hört talas om
denne mans styrka, och de hade därför med avsikt uttänkt ett sådant
skådespel, i det d hånfullt sagt till varandra: Må denne, som dödat Croton, också
övervinna den tjur, som vi skola utvälja åt honom.
Men nu betraktade de med förvåning den tavla, som de hade framför sig,
liksom de inte ville tro, att detta kunde vara verklighet. I amfiteatern såg
man människor, som lyft sina händer och stodo kvar i denna ställning. På
andra strömmade svetten ned över pannan, liksom om de själva kämpade med
djuret. 1 cirkus hörde man lågorna väsa i lamporna och kolen falla ned från
facklorna. Orden dogo på åskådarnas läppar, men deras hjärtan klappade i
bröstet, som om de ville spränga det. Alla tyckte, att striden varade i
århundraden.
Och människa och djur stodo fortfarande i fruktansvärd ansträngning där,
liksom nedgrävda i jorden.
Plötsligt hördes från arenan ett rytande, som lät som ett stönande, och ur
varje bröst steg ett skrik. Sedan blev det åter tyst. Människorna trodde
sig drömma. Tjurens väldiga huvud vreds långsamt i barbarens järnhårda
händer.
Lygierns ansikte, hans nacke och hans armar blevo röda som purpur, och
nacken böjdes än mer. Man märkte, att han uppbjöd resten av sina
övermänskliga krafter, men att dessa inte skulle räcka mycket längre.
Uroxens råmande, som blev allt hesare och allt smärtsammare, blandade sig
med den väsande andedräkten från jättens bröst. Djurets huvud vreds alltmer,
och ur gapet sköt den långa, skumbetäckta tungan ut.
Ännu en stund, och till de närmast sittande åskådarna trängde ett ljud fram.
som när ett ben knäckes, sedan störtade djuret till marken med bruten
nacke.
Jätten band på ett ögonblick upp repen på hornen, tog jungfrun i sina
armar och började häftigt draga efter andan. Hans ansikte var blekt, håret
klibbigt av svett och skuldrorna och armarna övergjutna liksom med vatten.
En stund stod ban halvt frånvarande där, sedan lyfte han ögonen och
började betrakta åskådarna.
Och amfiteatern blev helt från sig.
Byggnadens väggar darrade av oväsendet, som steg från flera tusen åskådare.
Sedan skådespelens början hade man inte upplevt en sådan hänförelse. De
som sutto överst, lämnade sina platser och klättrade ned, varvid de trängde
sig fram i genomgångarna och knuffades för att kunna se kraftmänniskan på
nära håll. Från alla hål! ljödo röster, som lidelsefullt och envist ropade på
nåd och ibland stego till ett allmänt rop. Detta folk, som dyrkade den
fysiska styrkan, hade fått denne jätte kär mer än allt annat, och för det var
han den främste i Rom.
Och han förstod, att folket fordrade, att man skulle skänka honom livet och
återskänka honom friheten, men han brydde sig uppenbarligen inte om det för
egen del. En stund såg han sig omkring, sedan gick lian fram till det
kejserliga podiet, och, i det han höll flickans kropp på sina utsträckta armar,
lyfte han ögonen med ett bedjande uttryck, liksom oin han ville säga;
— Haven förbarmande med henne! Rädden henne! Jag har gjort det blott
för henne.
Åskådarna förstodo fullkomligt, vad han ville. Vid åsynen av den
vanmäktiga flickan, som såg ut som ett litet barn i jämförelse med lygierns
jättestora kropp, grepos mängden, riddarna och senatorerna av rörelse. Hennes
alahastervita, lilla gestalt, hennes vanmakt, den förfärliga fara, ur vilken hon
befriats av jätten, och slutligen hennes skönhet och Ursus’ tillgivenhet
upprörde allas hjärtan. Många trodde, att det var en fader, som bad om
förbarmande för sitt barn. Medlidandet flammade plötsligt upp som en eldslåga.
Man hade redan fått nog blod, nog mord och nog marter. De tårfyllda rös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
