Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 279 —
LXVII.
Fyra bitynier buro Lygia med största försiktighet till Petronius’ hus.
Vinicius och Ursus gingo med skyndsamma steg bredvid för att så snart som
möjligt överlämna den sjuka i den grekiske läkarens händer. De gingo under
tystnad, ty dagens upplevelser gjorde det omöjligt för dem att föra ett
samtal. Vinicius var ännu halvt frånvarande. Han upprepade för sig själv, att
Lygia var räddad, att ingenting mera hotade henne, varken fängelse eller död
i cirkus, att hennes olycka nått sitt slut och att han nu tog henne till sitt hus
för att aldrig mer skiljas från henne. Och det tycktes honom, som om detta
snarare vore början till ett nytt liv än verklighet. Då och då böjde han sig:
ner över den öppna bärstolen för att se detta älskade ansikte, som i
månskenet-såg ut som en sovande, och upprepade i tankarna: Det är hon! Kristus har
räddat henne! Han påminde sig också, att en okänd läkare, då han och Ursus
hade burit henne in i Spoliarium, kommit till honom och försäkrat, att Lygia
skulle leva. Vid denna tanke blev hans glädje så stor, att han ibland kände
sig svag och måste stödja sig på Ursus arm, ty av egen kraft kunde han inte
gå vidare. Ursus såg upp mot den stjärnströdda himlen och bad.
De gingo skyndsamt genom gatorna, på vilka de nybyggda husen lyste i
månskenet. Blott hår och där sjöngo och dansade murgrönkransade
människohopar utanför pelarhallarna till ljudet av flöjter, i det de begagnade den
underbara natten och festdagarna, som räckt sedan början av skådespelen. Först när
de redan voro nära sitt hus, upphörde Ursus att bedja och började sakta tala,
liksom om han inte ville väcka Lygia:
— Herre, det var Frälsaren, som räddade henne från döden. Då jag såg
henne på hornen av uroxen, hörde jag inom mig en röst, som sade: Rädda
henne! och det rar otvivelaktigt lammets stämma. Fängelset hade tärt på mina
krafter, men han gav mig dem tillbaka för denna stund, och han ingav detta
hjärtlösa folk att taga sig an henne. Ske hans vilja!
Vinicius svarade:
— Lovat vare hans namn!
Men han kunde inte fortsätta, ty plötsligt kände han att hans bröst
skakades av gråt. Det kom över honom som ett oemotståndligt begär att kasta
sig till marken och tacka den Helige Ande för undret och barmhärtigheten.
Emellertid kommo de hem, och tjänarna, som underrättats av en i förväg
skickad slav, strömmade ut för att hälsa dem, ty Paulus från Tarsus hade
redan i Antium omvänt de flesta av dem. Vinicius’ lidanden kände de väl
till, och därför var deras glädje stor, när de sågo offren, som ryckts ur Neros
våld, och den blev ännu större, när läkaren Theokles undersökte Lygia och
förklarade, att hon inte f*tt några allvarliga skador, och att hon åter skulle
bliva frisk, när den svaghet gått bort, som hon fått efter fängelsefebern.
Redan samma natt återfick hon medvetandet. Då hon vaknade i det
praktfulla sovgemaket, som var upplyst av korintiska lampor och doftade av
ver-bena, visste hon inte, var hon var och vad som skett med henne. Hon hade
endast kvar minnet av den stund, då man band henne vid den fjättrade
uroxens horn, men nu, då hon såg Vinicius’ ansikte ovanför sig, belyst av det
milda ljuset, trodde hon, att de båda inte längre befunno sig på jorden.
Tankarna blevo allt mer förvirrade i hennes försvagade hjärna. Det tycktes
henn blott naturligt, att de gjort ett uppehåll på vägen till himlen till följd
av hennes svaghet och trötthet. Men då hon inte kände någon smärta, log
hon upp mot Vinicius och ville fråga honom, var de voro, men hennes läppar
kunde endast frambringa ett svagt viskande, i vilket Vinicius knappast kunde
urs/ilja sitt namn.
Han knäböjde alltså bredvid henne, lade handen lätt på hennes panna och
sade:
— Kristus har räddat dig och återgivit dig till mi£.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
