- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
281

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVIII - LXIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 28l —

— Så snart hon åter blir frisk, sade Vinicius, skall jag föra henne till
Pomporna Græsina.

— Och du skall göra så mycket klokare däri, som Pomponia ligger sjuk.
Antistius, en släkting till henne, har sagt mig det. Här komma emellertid
saker att försiggå, sådana att man kommer att glömma Eder, och i dag är
den lyckligast, som man har glömt. Må Fortuna vara en sol för Eder om
vintern och en skugga om sommaren.

Sedan överlämnade han Vinicius åt sin lycka och gick för att utfråga läkaren:
Theokles om Lygias hälsa.

Ingen fara hotade henne mer. I fängelset skulle den förpästade lyften ock
umbärandena ha ryckt bort henne, men nu var hon omgiven av den ömmaste
vård och inte blott välmåga utan överflöd.

Theokles bestämde, att man efter två dagar skulle bära ut henne i
trädgårdarna omkring huset och att hon skulle stanna där några timmar. Viniciu&
prydde hennes bärstol med anemoner och irisblommor för att påminna henne
om hennes föräldrahus. Ibland sutto de gömda i skuggan av lummiga träd,
höllo varandra i händerna och talade om sina forna lidanden. Lygia sade
honom, att Kristus avsiktligt låtit honom lida för att förvandla hans själ och
upplyfta honom till sig, och han kände, att detta var sant, och att ingenting
av den forne patriciern fanns kvar i honom, den som inte hade erkänt någon
annan rätt än sina egna begär . Men det låg ingenting bittert i dessa
tankar. Det tycktes dem båda, att många år under tiden rullat fram över
deras-huvuden och att det förfärliga förflutna redan låg bakom dem. De omgåvos av
en frid, vars like de aldrig känt. Ett nytt, outsägligt saligt liv började för
dem. I Rom fick Cæsar gärna rasa och fylla hela världen med förfäran, de
kände ett lika mäktigt skydd över sig och fruktade nu varken hans vansinne
eller hans ondska, liksom om han inte mer vore herre över dem. En gång
vid solnedgången hörde de lejonen ryta från de avlägsna vivarierna. En gång
hade detta ljud uppfyllt Vinicius med förfäran liksom ett dåligt tecken. Nu
sågo han och Lygia leende på varandra, och sedan lyfte de båda sina blickar
mot aftonrodnaden. Ibland somnade Lygia i trädgårdens stillhet, eftersom hon
ännu var svag och inte kunde gå själv. Då vakade Vinicius hos henne, och
då han såg hennes sovande ansikte, tyckte han att detta inte var samma Lygia,
som han hade mött hos Aulus. Fångenskapen och sjukdomen hade delvis släckt
hennes skönhet. Den gången, när han hade sett henne hos Aulus, och senare,
när han kom för att röva henne ur Miriams hus, var hon så underbart
vacker, att hon såg ut som en marmorstaty och samtidigt som en blomma. Nu
var hennes anssikte nästan genomskinligt, händerna voro magra, kroppen
medtagen av sjukdomen, läpparna bleka, och till och med ögonen tycktes mindre
blåa än förut. Den guldhåriga Eunice, som kom med blommor och dyrbara
vävnader för att svepa om hennes fötter, såg i jämförelse med henne ut
som den kypriska gudinnan själv. Estetikern Petronius bemödade sig
förgäves att upptäcka de forna behagen hos henne, och i det han ryckte på
axlarna, tänkte han, att denna skugga från Elyseiska fälten inte var värd så
många anstängningar och så många kval, som Vinicius hade gjort och
utstått. Men Vinicius, som nu älskade hennes själ, älskade henne blott så
mycket mer, och då han vakade över den sovande, tycktes det honom, som om
han vakade över hela världen.

LXIX.

Underrättelsen om Lygias underbara räddning spred sig snabbt bland de
efterlevande av de kristna. Bekännarna började församlas för att betrakta demr
mot vilka Kristi nåd så uppenbart hade blivit ådagalagd. Först kom den
unge Nasarius med Miriam, hos vilka aposteln Petrus hittills hade hållit sig
dold, och med dem följde andra. Alla tillsammans med Vinicius, Lygia och
Petronius’ kristna slavar åhörde uppmärksamt Ursus’ berättelse om den röst,.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free