- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
282

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 282 —

som ljudit i hans inre och befallt honom kämpa med det vilda djuret, och
.•alla gingo därifrån, modiga och fulla av hopp, att Kristus inte skulle tillåta,
att resten av hans bekännare utrotades, innan han själv kom för att hålla
-dom. Och denna förhoppning styrkte deras hjärtan, ty förföljelserna hade
ännu inte upphört. Den som av den offentliga meningen angavs som kristen,
kastades genast i fängelset av stadsvigilerna. Offer fanns det visserligen
mindre, ty största delen ar bekännarna hade redan gripits och dödats, och de
•kvarvarande hade lämnat Rom för att invänta slutet av stormen i avlägsna
provinser, eller också gömde de sig omsorgsfullare och rågade inte samlas till
gemensam bön annat än i arenarierna, som lågo utanför staden. Men man
förföljde dem ännu, och fastän de egentliga skådespelen roro slut, behöll man
-dem för senare eller gjorde processen kort med dem. Fastän det romerska
folket inte mer trodde, att de kristna hade tänt eld på Rom, så hade man
proklamerat dem som fiender till människosläktet och staten, och ediktet mot
•dem bier av långvarig kraft.

Aposteln Petrus vågade en längre tid inte visa sig i Petronius’ hus, men en
.afton tillkännagav likväl Nasarius hans ankomst. Lygia, som redan kunde gå
•själv, och Vinicius skyndade honom till mötes och omfamnade hans knän,
•och han hälsade dem med så mycket större rörelse, som han inte hade många
får kvar av sin hjord, över vars öde hans hjärta nu klagade. Då därför
Vinicius sade: Herre, Frälsaren har givit mig henne tillbaka för din skull! svarade
han: Han har givit dig henne för din tros skull, och för att inte alla läppar
skola förstummas som bekänt hans namn. Och därvid tänkte han
uppenbarligen på de tusenden av hans barn, som sönderslitits av vilda djur, på de kors,
som uppfyllt arenan, på de brinnande pelarna i trädgårdarna, ty han talade
med stor smärta. Vinicius och Lygia märkte också, att hans hår blivit alldeles
ritt, gestalten böjd och så mycket sorg och lidande målade i hans anletsdrag,
som han själv hade utstått alla de smärtor och plågor, som offren för Neros
vansinne och raseri hade fått genomgå. De ledo båda rid åsynen ar aposteln,
som var böjd av år, av möda och ar smärta. Vinicius, som några dagar
senare tänkte föra Lygia till Neapel, där hon skulle sammanträffa med
Pompo-■aiia, började bedja aposteln lämna Rom tillsammans med dem.

Men aposteln lade handen på hans huvud.

— Jag hör i min själ Herrens ord, när han sade till mig vid Tiberias hav:
Då du var ung, omgjordade du dig och gick, rart du rille, men när du blir
gammal, skall du sträcka ut dina händer, en annan skall omgjorda dig och
föra dig dit du inte vill. . . Det rore alltså rätt och billigt, om jag följde min
"Sijord.

Då de tego utan att förstå, rad han menade, tillfogade han:

— Min möda närmar sig sitt slut, men gästvänskap och ro skall jag finna
först i Herrens hus.

Sedan vände han sig till dem och sade;

— Minnens mig, ty jag har fått Eder kära, som en far älskar sina barn, och
-rad I än gören i livet, så gören det till Herrens ära.

Medan han talade så, lyfte han sina gamla, darrande händer och välsignade
dem, men de smögo sig till honom, ty de kände, att detta kanske rar den
sista rälsignelse, de fingo ar hans händer.

Men det beskärdes dem att se honom än en gång. Några dagar senare kom
Petronius med hemska underrättelser från Palatinum. Man hade där
upptäckt, att en av Cæsars frigivna var kristen, och man hade hos honom funnit
aposteln Petrus’ och Paulus’ brev samt vidare Jakobs, Judas’ och Johannes’.
Att Petrus var i Rom, hade Tigellinus sig redan förut bekant, men han trodde,
att han hade dött tillsammans med de tusentals andra bekännarna. Nu kom
det fram, att de båda huvudmännen för den nya tron ännu befunno sig vid
liv och uppehöllo sig i huvudstaden. Man hade alltså beslutat finna dem till
varje pris och fängsla dem, ty man trodde, att de sista rötterna ar den
förhatliga sekten först skulle utrotas med deras död. Petronius risste genom
Vestinius, att Cæsar själv givit befallning om att Petrus och Paulus inom tre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free