Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 288 —
LXXII.
Samma underbara kväll förde en aiinan avdelning soldater Paulus från
Tarsus längs Via Appia till den plats, som kallades Aqua Silviæ. Även han
följdes av en hop trogna, som han hade omvänt, men han kände igen dem
som han närmare kände, stannade dem och talade med dem, ty soldaterna
bevisade honom stor hänsyn såsom romersk medborgare. Bakom den port, som
kallades Tergemina, mötte han Plautilla, dotter till prefekten Flavius Sabinus,
och då han såg hennes unga ansikte bada i tårar, sade han:
— Plautilla, gå härifrån i frid! Låna mig blott din slöja, med vilken man
skall binda för mina ögon i det ögonblick, då jag skall gå in i min Herres vila.
Han tog slöjan och gick vidare, och hans ansikte var så fyllt av glädje som
en arbetares, som arbetat flitigt hela dagen och återvänder hem på kvällen.
Hans tankar voro liksom Petrus’ fridfulla och glada såsom denna aftonhimmel.
Hans ögon sågo tankfulla ut över slätten, som utbredde sig framför honom,
och på de Albanska bergen, som badade i solskenet. Han tänkte på sina resor,
sina mödor och sitt arbete, han tänkte på de strider, i vilka han segrat, de
kyrkor, som han grundat i alla land och vid alla hav, och han tänkte, att
han redligen förtjänat att få vila. Även han hade fullbordat sitt verk. Han
kände, att ondskans vind inte mer skulle blåsa bort hans sådd. Plan gick
bort i den förvissningen, att hans sanning skulle segra i det krig, som de»
förklarat mot världen, och en stor frid sänkte sig över honom.
Vägen till avrättningsplatsen var lång, och aftonen sänkte sig. Bergen blevo
purpurröda, och skuggorna lade sig över de lägre delarna av dem. Hjordarna
återvände hem från betet. Här och där gingo skaror av slavar, som buro
arbetsredskap på axeln. På vägen lekte barn utanför husen och sågo nyfiket pü.
den förbipasserande avdelningen soldater. I denna afton i den genomskinliga
gyllene luften låg intet blott ro och frid utan även en viss harmoni, som
tycktes stiga från jorden upp till himmeln. Paulus lyssnade till denna
harmoni, och hans hjärta fylldes av glädje vid tanken, att han hade fogat en ton
till denna världens musik, som ditintills inte hade funnits och utan vilken
jorden var "såsom en klingande malm och en ljudande cymbal."
Och han mindes, hur han hade lärt människorna kärleken, hur han hade
sagt dem, att om de också gåvo åt de fattiga sin förmögenhet, om de
ägde-alla världens tungor och alla dess hemligheter och vetenskaper, skulle de
likväl inte vara någonting utan kärleken, som är nådig och tålig, som inte gör
något ont, inte fordrar någon ära, tåler allt, tror allt, hoppas allt och
överlever allt.
Så hade hans liv flutit bort, medan han lärde människorna denna sanning,
och nu sade han till sig själv: Vilken makt kan tävla med denna sanning, och
vad kan överleva den ? Hur skulle Cæsar kunna undertrycka den, även om
han ägde två gånger så många legioner, två gånger så många städer och hav
och länder och folk?
Och som en segrare gick han för att hämta sin lön.
Tåget vek slutligen av från huvudvägen och styrde på en smal stig kosan
mot de silviska vattnen. Sinngrönan var omsvept av de gyllene solstrålarna.
Vid källan lät centurionen soldaterna göra halt, ty stunden var redan kommen.
Men Paulus lade Plautillas slöja, med vilken han ämnade binda för sina
ögon, på armen och lyfte för sista gången sin blick, fylld av gränslös ro, till
aftonrodnadens eviga sken och bad. Ja, stunden var kommen, men han såg
framför sig en lång väg, som var vävd av aftonrodnadens strålar och förde
upp till himmelen, och för sig själv upprepade han samma ord, som han förut
nedskrivit i känslan av att ha fyllt sin plikt och stå nära sin levnads slut:
"En god strid har jag stritt, min trohet har jag bevarat, min plikt har jag
fyllt, och till slut har rättfrädighetens krona beskärts mig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
