- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
290

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—■ 290 -

sådant hus, men den har heller inte sett sådana våldsdåd. Carinas känner du
ju. Chilon liknade honom, innan han sonade sitt liv genom sin död. Men
ända till städerna, som ligga i vår närhet, har hans folk inte trängt fram,
kanske därför, att det inte finns några helgedomar och skatter här. Du
frågar, om vi äro trygga här? Jag kan endast svara dig, att man har glömt
oss, och detta må vara dig nog som svar. I denna stund tittar jag ut ur
pelarhallen, där jag skriver detta, och ser på vår lugna bukt Ursus i en båt,
medan han metar i de klara vågorna. Min hustru sitter bredvid mig och
spinner röd ull och i trädgården sjunga våra slavar i mandelträdens skugga.

0 vilken frid, Carissime, vilken glömska av den forna ångesten och den
forna smärtan! Men det är inte parcerna, som spinna vårt livs trådar så
ljuvligt, som du skriver, utan det är Kristus som välsignar oss, vår älskade Gud
och Frälsare. Vi känna smärtan och tårarna, ty vår sanning bjuder oss att
gråta över andras elände, men t. o. m. i dessa tårar döljes en tröst, som I
icke kännen till, nämligen den, att vi en gång, när vårt liv är slut, skola
återfinna dessa kära, som ha dött för den gudomliga läran och skola dö för den.
För oss äro Petrus och Paulus inte döda, utan de äro pånyttfödda i härlighet.
Våra själar se dem, och medan ögonen gråta, deltaga våra hjärtan i deras
salighet. Ja, käre, så äro vi lyckliga, och vår lycka är sådan, att ingenting
kan förstöra den, emedan döden, som för eder betyder slutet på allting, för
oss blott är övergången till en ännu större frid, till en ännu större kärlek
och till en ännu större glädje.

Och så förflyta dagar och månader här i hjärtats glättighet. Våra tjänare
och slavar tro liksom vi på Kristus, och eftersom han har befallt oss att älska,
så älska vi alla varandra. Ofta, då solen går ned, eller då månen redan
blänker över vattnet, talar jag med Lygia om forna tider, som nu tyckas oss som
en dröm, och när jag betänker, att detta kära huvud, som jag nu känner mot
mitt bröst varje dag, var nära martyrdöden, prisar jag Herren av fullt hjärta,
ty ur dessa händer kunde endast han rycka det, endast han kunde befria det
från arenan och återgiva det åt mig för evigt. O Petronius, du har sett, hur
mycket denna lära kan skänka tröst och tålamod i nöden, hur mycket mod den
kan förläna inför döden. Kom därför hit och se, hur mycken lycksalighet den
bjuder under livets vanliga, vardagliga förhållanden! Se, människorna kände
hitintills ingen gud, som de kunde älska, och därför älskade de heller inte
varandra, och därav kom sig allt deras elände, ty liksom ljuset kommer från
solen, så kommer lyckan endast från kärleken. Denna sanning lärde de varken
av filosoferna eller laggivarna, varken i Grekland eller i Rom, och när jag
säger Rom, så betyder det hela jorden. Stoikernas torra och kalla lära, kring
vilken alla dygdiga människor samlas, gör hjärtat hårt som stål, men den gör
det tillika snarare likgiltigt än bättre. Men varför behöver jag säga dig detta,
då du ju lärt ojämförligt mycket mer än jag och förstår allting mer än jag.
Paulus från Tarsus kände du ju också och talade mer än en gång vitt och
brett med honom. Du vet alltså bäst, att jämförda med den lära, som han
förkunnade, alla dessa filosofers och retorers läror inte äro någonting annat
än tomma såpbubblor, ingenting annat är tomma ord. Minns du ännu den
fråga, som han ställde till dig: "Om Cæsar vore kristen, skullen I inte känna
eder tryggare, inte känna eder säkrare i besittningen av det, som I ägen, fria
från all ångest och lugna för morgondagen?" Men du sade, att vår sanning
var en fiende till livet, och jag svarar dig nu, att, om jag från början av detta
brev upprepat de tre orden; Jag är lycklig!, så skulle jag likväl inte ha varit

1 stånd att uttrycka min stora lycka. Härpå svarar du, att min lycka är Lygia.
Förvisso, käre! Men blott, emedan jag älskar hennes odödliga själ, emedan
vi älska varandra i Kristus, och emedan det i en sådan kärlek varken finns
skilsmässa eller svek eller förändring eller ålderdom eller död. Ty när
ungdomen och skönheten äro borta, när våra kroppar äro vissnade och döden
kommer, skall kärleken alltid finnas kvar, eftersom själarna finnas kvar.
Innan mina ögon hade öppnats för ljuset, var jag beredd att sticka mitt eget
hus i brand för henne, men nu säger jag dig, att jag inte älskade henne då,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free