- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
291

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—■ 291 -

ty först Kristus har lärt mig- att älska. I honom är källan till lycksalighet och
frid. Inte jag säger detta utan verkligheten själv. Jämför edra njutningar,
som äro bäddade i evig ångest, edra bullersamma nöjen, som inte äro säkra
på morgondagen, edra orgier, som likna begravningsmåltider, med de kristnas
liv, och du skall själv finna svaret. Men för att bättre kunna jämföra dem,
så kom till våra berg, som dofta av sinngröna, till våra skuggiga olivlundar
och till våra havsstränder, som äro täckta av murgröna. Här väntar dig en
sådan frid, som du inte känt på länge, och hjärtan, som älska dig uppriktigt.
Du med din ädla och goda själ borde vara lycklig. Din skarpa ande skall
kunna skilja sanningen från lögnen, och när du har funnit den skall du få
den kär, ty man kan väl vara en fiende till sanningen, som Cæsar och
Tigellinus äro, men man kan inte vara likgiltig för den. O min Petronius, jag och
Lygia glädja oss i förhoppningen att snart få se dig. Lev väl, var lycklig och
kom!"

Petronius fick Vinicius’ brev i Cyme, dit han hade begivit sig tillsammans
med de andra augustianerna. Hans mångåriga strid med Tigellinus närmade
sig sitt slut. Petronius visste redan, att han måste duka under, och insåg även
skälen härtill. Ju mer Cæsar sjönk ned till en komediant och upptågsmakare,
ju djupare han vadade omkring i sina sjukliga, snuskiga och grova
utsvävningar, desto mer kände han den förnäme Arbiter elegantiarum såsom en
börda. T. o. m. när Petronius teg, såg Nero i hans tystnad ett klander, och
t. o. m. när han berömde, misstänkte han ett hån. Den lysande patriciern
retade hans egenkärlek och väckte hans onåd. Hans rikedomar och kostbara
konstverk blevo föremål för härskarens och hans allsmäktige ministers åtrå.
Hittills hade man skonat honom för resan till Achaia, under vilken hans smak
och kännedom om grekiska förhållanden hade kunnat vara till nytta. Men
Tigellinus började intala Cæsar, att Carinas överträffade Petronius i smak
och vetande och bättre skulle förstå att ordna skådespel, mottaganden och
triumftåg i Achaia. Sedan detta ögonblick var Petronius förlorad. Likväl
vågade man inte tillställa honom en dödsdom i Rom. Såväl Cæsar som
Tigellinus kommo ihåg, att denne skenbart förvekligade skönande, som gjorde natten
till dag och blott jagade efter njutningen, konsten och gästabuden, en gång
såsom prokonsul i Bitynien och sedan som konsul i Rom hade visat en
förvånansvärd arbetsamhet och energi. Man visste, att han var i stånd till allt
och att han i Rom inte blott ägde folkets utan även prætorianernas kärlek.
Ingen av Cæsars förtrogna kunde förutse, hur Petronius skulle handla, och
det tycktes därför försiktigare att locka honom bort från staden och rikta
slaget mot honom först i provinsen.

För detta ändamål fick han en inbjudan tillsammans med de andra
augustianerna att komma till Cyme, och fastän han anade fällan, följde han kallelsen,
kanske för att inte göra öppet motstånd, kanske också för att ännu en gång
visa Cæsar och augustianerna ett glatt och sorglöst ansikte och ännu en gång
före sin död hemföra en seger över Tigellinus.

Denne anklagade honom under tiden för vänskapen med senatorn Scævinus,
som varit själen i den pisonska sammansvärjningen. Petronius’ folk, som
stannat kvar i Rom, togs tillfånga och huset besattes av en prætorianvakt. Då
Petronius hörde detta, visade han varken ångest eller förvirring och sade
leende till augustianerna, som han mottog i sin präktiga villa i Cyme.

— Kopparskägget tycker inte om direkta frågor. I skolen alltså få se, hur
förvirrad han blir, när jag frågar honom, om han har befallt, att min familj
i Rom skall tagas till fånga.

Sedan tillkännagav han en fest "före resans fortsättande" och vidtog just
förberedelser till den, då Vinicius’ brev anlände.

Då Petronius fick det, grubblade han en stund, men litet senare strålade
hans ansikte av den vanliga glättigheten, och samma afton skrev han följande
svar.

— Jag gläder mig åt eder lycka och beundrar edra hjärtan, carissime, ty
jag trodde inte, att två förälskade kunde tänka på en tredje och avlägsen vän.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free