Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men I haven inte blott inte glömt mig utan viljen övertala mig att resa till
Sicilien för att dela edert bröd och eder Kristus, som, skriver du, giver eder
en så riklig lycka.
Om så är, vörden honom. Jag tror, käre, att även Ursus har haft någon
del i Lygias räddning och även det romerska folket något litet. Om Cæsar
vore en annan människa, skulle jag t. o. m. vara böjd för att tro, att man hade
inställt förföljelserna på grund av din släktskap med honom, som består däri,
att Tiberius gav en av sina dotterdöttrar till hustru åt en Vinicius. Då du
likväl antager, att det är Kristus, så vill jag inte tvista med dig. Förvisso
fån I inte spara på offer till honom. Även Prometevs offrade sig för
människosläktet, men ack! Prometevs är, tycks det, blott ett fantasifoster av
skalderna, och trovärdiga människor hava försäkrat mig, att de sett Kristus
med egna ögon. Jag tror som ni, att detta är den ärligaste av gudar.
Jag minns den fråga, som Paulus från Tarsus ställde till mig och medgiver,
att om t. ex. Ahenobarbus levde efter Kristi lära, jag möjligen skulle ha
tid att besöka eder på Silicien. Då skulle vi under trädens skugga föra
samtal över alla gudar och alla läror liksom en gång de grekiska filosoferna. I
dag måste jag emellertid fatta mig kort.
Jag vill blott känna två filosofer, och den ene heter Pyrrho och den andre
Anacreon. De övriga kan jag sälja dig billigt tillsammans med alla de grekiska
och romerska stoikerna. Sanningen bor någonstädes så högt, att gudarna själva
inte äro i stånd att se den från Olympens höjder. Du, carissime, tycker, att
din Olymp är ännu högre, och stående på dess topp ropar du till mig: "Kom
hit upp, och du skall se utsikter, som du aldrig förut sett. Det är möjligt.
Men jag måste svara dig: "Vän, jag har inga ben!" Och när du har läst detta
brev till slut, hoppas jag, att du instämmer med mig.
Nej, lyckliga make till prinsessan morgonrodnad, eder lära är inte för mig.
Skall jag älska bitynierna, som bära min bärstol, egyptierna, som uppvärma
mitt bad, Ahenobarbus och Tigellinus? Vid kariternas vita knän svär jag dig,
att jag inte skulle kunna det, även om jag ville. I Rom finnes åtminstone
hundratusen människor, som antingen ha sneda skulderblad eller tjocka knän
eller förtorkade vådor eller runda ögon eller för stora huvuden. Vill du, att
jag skall älska även dessa? Varifrån skall jag taga denna kärlek, när jag inte
har den i hjärtat? Och om er gud vill, att jag skall älska dem, varför gav han
dem inte i sin allmakt niobidernas gestalt, som du har sett på Palatinum?
Den som älskar skönheten, kan redan därför inte älska fulheten. Något annat
är det att inte tro på våra gudar, men man kan älska dem, liksom Phidias,
Praxiteles, Niron Skopas och Lysias älskade dem.
Och även om jag ville gå, dit du för mig, så skulle jag inte kunna det.
Men då jag nu inte vill, så kan jag av två skäl inte göra det. Du tror som
Paulus från Tarsus, att I en gång skolen få återse eder Kristus någonstädes
på de Elyseiska fälten på andra sidan Styx. Nåväl. Må han då säga dig där,
om han vill taga emot mig tillsammans med mina gemmer, mina myrrhenska
vaser, mina sosianiska editioner och min guldhåriga Eunice! Vid denna tanke
kommer jag att skratta, käre, ty till och med Paulus från Tarsus sade mig ju,
att man för Kristi skull måste avstå från rosenkransar, gästabud och
njutningar. Visserligen lovade han mig i stället en annan lycka, men jag svarade
honom, att jag är för gammal för denna andra lycka, att mina ögon alltid
glädjas av rosorna och att violernas doft alltid skall bliva mig kärare än den
doft, som utgår från min nästa i Subura.
Detta är de orsaker, på grund av vilka er lycka inte är för mig. Dessutom
finns det emellertid ännu en, som jag gömt till sist. Hör, mig ropar döden!
För eder har livets morgonrodnad brutit in, för mig har solen sjunkit och
aftonskymning omgiver mitt huvud. Med ett ord, jag måste dö, carissime!
Det tjänar ingenting till att uppehålla sig länge därvid. Det måste sluta så.
Du känner Nero och förstår det lätt. Tigellinus har övervunnit mig, men
nej; mina segrar ha blott nått sitt slut. Jag har levt, som jag ville och skall
dö som jag vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
