- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
293

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.w. 293 —

Tag dig inte för hart av detta! Ingen gud har lovat mig odödlighet, och
jag träffas därför inte av något oväntat. Dessutom misstager du dig, Vinicius,
om du tror, att endast er gud lär oss dö lugnt. Nej. Ännu före eder visste
vår värld, att man måste gå till vila, när den sista kalken blivit tömd, och
den förstod att göra detta med glatt sinne. Plato säger, att dygden är en
musik och livet de visas harmoni. Om så är, så skall jag dö dygdig, som jag
levat.

Från din gudomliga maka skulle jag vilja taga farväl med samma ord, som
jag en gång hälsade henne med i Aulus’ hus: "Många, många folk och länder
har jag sett men aldrig någon, som var dig lik."

Om alltså själen är något mer, än Pyrrho tror, skall min vandra mot
Oceanens stränder och flyga till eder och vila i edert hus såsom en fjäril eller
enligt egyptiernas tro en sparvhök.

Annorlunda kan jag inte komma.

Under tiden må emellertid Sicilien för eder förvandlas till en
Hesperidernas trädgård, må gudinnorna bestö eder väg med fältens, skogarnas och
källornas blommor, och må duvorna bygga bo i alla akanther och pelare i edert
hus."

Petronius tog inte fel. Två dagar senare .skickade Nerva, som alltid varit
honom bevågen, sin frigivne slag till Cyme med underrättelser om allt, som
försiggick vid hovet.

Petronius’ undergång var redan bestämd. Nästa morgon skulle en centurion
skickas till honom med befallning att stanna i Cyme och invänta vidare order.
Nästa bud, som skulle avgå några dagar senare, skulle överbringa dödsdomen
till honom.

Petronius hörde underrättelsen med ogrumlad glättighet och sade:

— Du skall föra till din herre en av mina vaser, som jag skall lämna dig
före avresan. Hälsa honom från mig, att jag tackar honom av hela mitt hjärta,
ty på detta sätt skall jag kunna förekomma sprattet.

Och plötsligt började han skratta, som en som fått en god idé och i
förväg gläder sig åt utförandet.

Redan samma dag skyndade hans slavar åt alla håll för att inbjuda alla
augustianer i Cyme till en festmåltid i hans härliga villa.

Han själv arbetade under middagstimmarna i sitt bibliotek, tog sedan ett
bad, efter vilket han lät sina vestiplizae kläda på sig, och praktfullt klädd steg
han ned i triclinium för att med kännaröga granska förberedelserna och
sedan ned i trädgårdarna, där pojkar och unga grekinnor flätade rosenkransar
för gästabudet.

I hans ansikte kunde man inte se det ringaste spår av något bekymmer.
Tjänarna insågo, att gästabudet skulle bliva något utomordentligt, därför att han
befallde, att belöningar skulle utdelas åt dem, med vilka han var tillfreds, men
ett lätt straff tilldelas den, vars arbete misshagade honom, eller som redan
förut förtjänat klander och straff. Citterspelarna och sångarna befallde han,
att man skulle belöna rikligt i förväg. Slutligen satte han sig under en bok,
genom vars blad solstrålarna trängde ned till marken, som de översållade med
ljusa fläckar, och lät kalla Eunice till sig.

Hon kom, vitklädd, med en myrtenkvist i håret, underbar som en karit, och
ban satte henne bredvid sig, rörde med fingrarna lätt vid hennes tinningar
och betraktade henne med en sådan kärlek, som kännaren betraktar en
gudabild, vilken danats av en mästares hand.

— Eunice, sade han, vet du, att du sedan länge inte mer är slavinna?

Hon lyfte till honom sina lugna ögon, som voro blåa som himmeln, och
gjorde med huvudet en avböjande rörelse.

— Jag är alltid din slavinna, herre! svarade hon.

— Men kanske vet du inte, fortsatte Petronius, att denna villa och dessa
slavar, som binda kransar därborta, och allt, som finnas här, och fälten och
hjordarna tillhöra dig från och med idag?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free