Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 297 —
"Vem skulle för övrigt bestiga tronen efter Nero", frågade man, "eftersom
nästan alla avkomlingar till den gudomlige Augustus ha blivit dödade?" Andra
betraktade de kolosser, som framställde Nero och Herkules och tänkte
ofrivilligt att ingen makt i världen kunde krossa honom. Det fanns också sådana,
som längtade efter honom, alltsedan han vistades i Achaia, eftersom Helius
och Politetes, åt vilka han överlämnat regeringen, härskade mycket grymmare
än h3n.
Ingen var säker till sitt liv och sin egendom. Lagen hade upphört att giva
borgarna skydd. Mänsklig värdighet och mänsklig dygd upphörde, alla
familjeband voro upplösta, och de modlösa människorna vågade inte mer hysa några
förhoppningar. Från Grekland kommo underrättelser om Cæsars oerhörda
triumfer, om otaliga troner, som han erövrat, och om otaliga medtävlare, som
han besegrat. Världen tycktes ha förvandlats till en blodig och narraktig
orgie, men samtidigt slog den åsikten rot, att slutet på all dygd och allt
allvar hade kommit, att dansens, musikens, blodsutgjutelsens och utsvävningens
tid var kommen och att livet framdeles skulle förflyta på detta sätt. Cæsar
själv, som i upploppet fann en förvändning till nya plundringar, bekymrade
sig föga om Vindex’ och legionernas uppror och tillkännagav till och med
öppet sin glädje däröver. Achaia ville han inte lämna, och först när Helios
lät underrätta honom, att alla vidare dröjsmål kunde kosta honom riket,
begav han sig till Neapel.
Även där sjöng han och spelade, i det han icke brydde sig om
underrättelserna om händelsernas alltmera hotande utveckling. Förgäves förklarade
Tigellinus för honom, att legionernas föregående uppror inte hade haft några
ledare, men att nu en man stod i spetsen för dem, som härstammade från de
forna Aquitanska konungarna och dessutom var en berömd och erfaren
fältherre.
— Här, svarade Nero, lyssna grekerna till mig, de som ensamma förstå att
lyssna och ensamma äro värdiga min sång.
Han sade, att hans enda plikt var att tjäna ryktet och konsten. Först när
han fick höra, att Vindex förklarat honom för en dålig konstnär, samlade
han sig och begav sig till Rom. De sår, som Petronius givit honom, och som
nu ärrat sig i Achaia, gingo åter upp i hans hjärta, och i senaten ville han
söka rättvisa mot en så oerhörd nedrighet.
Under vägen lade han märke till en bronsgrupp, som framställde en
gallisk-krigare, vilken besegrats av en romersk riddare. Detta ansåg han som ett
gynnsamt förebud, och när han framdeles tänkte på de upproriska legionerna
och Vindex, så gjorde han det blott för att håna dem. Hans intåg i staden
fördunklade allt, som man dittills hade sett. Han besteg samma vagn, på
vilken Augustus en gång hållit sitt triumftåg. En båge i cirkusen revs ned för
att lämna plats för tåget. Senaten, riddarna och en oöverskådlig mängd
strömmade ut för att hälsa Cæsar. Murarna darrade av de dånande ropen: "Var
hälsad, Augustus, Herkules! Var hälsad, gudomlige, oförliknelige, olympiske,
pythiske, odödlige!" Bakom honom buros kransar och tavlor med namnen
på de städer, där han triumferat, och på de mästare, som han besegrat. Nero
själv var berusad av hänförelsen och frågade rörd de omgivande
augustianer-na: "Vad var Cæsars triumf, jämförd med denna?" Den tanken, att någon
dödlig kunde våga höja sin hand mot en sådan konstnär och halvgud, ville
han inte tro på. Han kände sig i själva verket som en gud och ansåg sig
redan därigenom skyddad för alla faror. Mängdens iver och hänförelse
endast stegrade hans egen galenskap. På den dagen kunde det tyckas, som om
inte blott Cæsar och staden utan hela världen hade förlorat besinningen.
Ingen märkte avgrunden under blommorna och kransarna. Men redan
samma dag betäcktes pelarna och murarna i templen med anslag, där Cæsars
skändligheter uppräknades, hotelser utslungades mot honom och hans
konstnärsskap förhånades. Från mun till mun gick det: "Han har sjungit så
länge, att han har väckt tupparna (gallos)!" Olycksbådande underrättelser
gingo genom staden och antogo oerhörda dimensioner. Augustianerna grepos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
