Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 299 —
men de varnade honom, att folket skulle slita honom i stycken, innan han
kunde uppnå Forum. Om han inte genast ville stiga till häst, måste också
de lämna honom.
Phaon erbjöd honom en tillflyktsort i sin villa, som låg utanför Porta
No-mentana. Efter en stund bestego de två hästar, betäckte sina huvuden med
mantlarna och skyndade i sporrsträck mot stadsgränsen. Natten led mot sitt
slut. Men på gatorna rådde ett liv, som lät förstå ögonblickets ovanlighet.
Soldater tågade genom staden, än ensamma och än i grupper. Ej långt från
lägret sprang hästen plötsligt åt sidan vid åsynen av ett lik. Manteln gled
ned, och en förbigående soldat kände igen härskaren, men han blev så
överraskad av det plötsliga mötet, att han hälsade på militäriskt sätt. Då de
kommo förbi prætorianernas läger, hörde de dånande rop till Galbas ära.
Nero insåg slutligen, att dödens stund var kommen. Ångest och samvetsagg
överväldigade honom. Han sade, att han såg framför sig ett mörker, som
hade formen av ett svart moln, och ur detta tittade hans moders, hans systers
och hans broders ansikten fram. Hans tänder skallrade av skräck, och
likväl fann hans komediantsjäl en viss njutning i ögonblickets förfäran. Att
vara ensamhärskare över hela världen och förlora allt, det tycktes honom
vara höjdpunkten i tragedien. Trogen sig själv, spelade han sin roll till slut.
Ett citatsraseri kom över honom och det lidelsefulla behovet att få alla de
närvarande att inprägla hans ord för evigt. Än sade han, att han ville dö,
och ropade på Spiculus, som förstod att lättast döda av alla gladiatorer. Än
deklamerade han: "Moder, maka och fader kalla mig till döden!" Gnistor av
ett dåraktigt, barnsligt hopp tändes likväl förfarande i honom då och då. Han
visste, att han gick mot döden, och likväl trodde han inte på det.
De funno den Nomentanska porten öppen. De redo vidare förbi Ostrianum,
där Petrus en gång hade lärt och döpt. Vid morgongryningen voro de i
Phaons villa.
Där dolde de frigivna inte mer för honom, att det var tid att dö. Han lät
alltså gräva en grav för sig och lade sig på marken, så att man skulle kunna
taga noggrant mått. Men vid åsynen av den uppkastade jorden grep honom
skräcken på nytt. Hans feta ansikte blev blekt, och svettdroppar trängde fram
på hans feta ansikte. Han tvekade. Med darrande och samtidigt
skådespelar-aktig röst förklarade han, att stunden ännu inte var kommen och började
under tiden framsäga citat. Slutligen bad han, att man skulle bränna honom.
— Vilken stor konstär dör icke nu! upprepade han i häpnad.
Emellertid kom ett ilbud till Phaon med underrättelse, att senaten redan
hade fällt sin dom, och att fadermördaren måste straffas efter gammal sed.
— Vad är det för en sed? frågade Nero med bleka läppar.
— En högaffel sättes om halsen på dig, man piskar dig till döds och kastar
ditt lik i Tibern, svarade Epaphrodites barskt.
Nero slog manteln tillbaka över bröstet.
— Det är alltså tid! utropade han och såg upp mot himmeln.
Sedan upprepade han än en gång:
— Vilken stor konstnär dör icke nu!
I detta ögonblick hördes slagen av hästhovar. Det var en centurion i
spetsen för soldater, som kommo för att utföra domen.
— Skynda dig! ropade de frigivna.
Nero satte kniven till halsen, men han skar blott med darrande hand, och
man såg, att han aldrig skulle våga låta eggen tränga djupare in. Då stötte
Epaphroditus omärkligt till hans hand och kniven trängde in ända till fästet,
varvid offrets ögon trängde ut ur sina hålor, hemska, stora och förfärade.
— Jag bringar dig liv! sade centurionen, då han kom in.
— För sent! sade Nero med hes röst.
Sedan tillfogade han:
— Det är trohet!
Ögonblickligen grep döden honom. Ur den tjocka nacken sprutade blodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
