- Project Runeberg -  Qvinnan bland skilda folk /
26

(1881) [MARC] Author: Amand von Schweiger-Lerchenfeld Translator: Axel Gabriel Engberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

26

VID KAUKASUS. 2 9

och en kruka, hvarpå hon, åtföljd af en mängd andra gifta qvinnor,
långsamt begifver sig till närmaste bäck, kastar kakorna i denna, efter
att först hafva genomstuckit hvar och en med en nål, fyller krukan med
vatten och återvänder till hemmet lika högtidligt som hon lemnat det.
Härmed äro alla formaliteter ändtligen öfverstökade.

Huru mycket omak, för att införas i ett lif, knappt en hårsmån
bättre än träldom! —■ Ovan, som tschetschensiskan är från vaggan
till grafven, vid hvarje yttring af frihet och sjelfverksamhet, hvarje spår
till ett aktningsfullt bemötande, har hon emellertid ej synnerlig känsla
af ett öde, som efter våra vesterländska begrepp förefaller rent af
outhärdligt. Blott ett slags frihet beviljas i detta land den gifta qvinnan:
hon får skiljas vid den make, hon ej kan älska. Men vid denna
skilsmessa förlorar hon ock allt sitt timliga goda och får ej framkomma
med ringaste anspråk på ersättning. Endast i händelse det är mannen,
som skiljer sig vid henne, förblir hon i besittning af sin egendom.

Antaget att hustrun — hvilket begripligtvis hör till regeln -— fogar
sig i äktenskapet med den henne gifna maken och att detta äktenskap
aldrig så rikligt välsignas med frukter, så faller dock ingen stråle af
glädje in i familjens hem. Gossarna, som få växa upp i vildt tillstånd,
lyda ingen annan än fadern och ej ens honom längre, än tills de blifvit
vapenföra, då de sjelfva hafva lof att uppträda som herrar och hjeltar.
På flickorna åter lägger fadern beslag, för att fjettra dem vid de män,
för hvilka han antingen från början bestämt sig, eller dem han
godtyckligt gripit ur hopen af anmälda friare.

Sällsam är den klagan, med hvilken en bortgången familjefaders
minne hos tschetschenserna hedras. Då det vore krigare, sådana som
de, ovärdigt att vid förlusten af en kamrat sjelfva betyga någon sorg
eller saknad, så är det qvinnorna, denna pligt åligger. Den fullgöres
emellertid ej på så högstämdt och gripande sätt, som hos flere andra
naturfolk är öfligt; i stället upphäfva de sörjande vilda tjut, hvarunder
de slita sitt hår och sönderrifva sina kläder. Efter denna inledning
framträder den nyblifna enkan till den dödes bår och reciterar ungefär
följande:

"Bort från mig du gått, min make; o, att sjelf jag bort fått gå i
Kan hon ej med dig få lefva, hvad gör här din maka då?
Märk, jag säger ej, att stigar, som till oss ha’ gäster ledt,
Måste derför gro tillsammans, att din fot dem öfvergett.
Säger heller ej att hyddan, den du ärft i fädrens land,
Faller nu till någon främling eller fräts af tidens tand.
Heller ej, att det geväret, som så stolt du burit på,
Måste rosta hädanefter, hängdt i någon dammig vrå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:46:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/qvinfolk/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free