Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMRE INDIEN.
141
hara \ en särdeles betydelsefull, fin och bildrik dikt, hvilket likaledes
gäller om några sånger i de båda stora episka verken "Ramajana"
och " Mahab har ata". Den känslo verld, som rörde sig inom de gamla
indernas bröst, finner för öfrigt ett det mest betecknande uttryck i det
skaldestycke, vi här, med uteslutande af några strofer, i öfversättning
(efter A. Hoefer) meddela:
Elegi vid den älskades död.
»Ur ,,Bhaminivilasa,\)
O, ve mig, ve! Fiendtligt vänder sig från mig ödet;
Ty hon, som ländt sitt hus till prydnad, har gått till himlen.
Till hvem dig, sinne, då med klagan framgent vända?
Och hvilkens smekning svalkar glödande smärta sedan?
En gång du kom till mig med blick, som log förstulet,
Som lärt i lek med kärleksguden sin konst att skalkas.
Och nu, du ljufva, vill du ej med ett vänligt ord ens
En aning blott af lättnad skänka mitt qvalda hjerta?
Hvad jordiskt är, nu allt försvinner på glömskans vägar,
Och, dyrt en gång förvärfvade vetandet sjelft mig svikit,
Blott hon, min endaste, lion med ögon som unga rådjurs,
Mitt hjertas gudom, aldrig skiljes ur helgedommen!
Men du, som var så snar att lända till fridens rike,
Allmedlidsamma, här ali skoning du dock förgätit,
Då mig du aldrig mera gläder i morgonstunden,
Som förr, med sidoblickar, trånande, lotusljufva!
Du tadellösa, du på dygd och på fägring rika,
På smycken rika, du med gyllene öronhängen,
Som fröjdar hjertat, dikten lik, som det sjelft har fostrat,,
I evighet du ej ur detta mitt hjerta viker!
Nu kan då sinnet sig åter lielt öfver lotus fröjda,
Kan månens anlet’, ojämnförligt i skönhet, stråla,
Och åter höras snälla sångarnas glada qvitter,
Allt, du min hjertekära, sedan ditt mål du funnit.
Förgäfves, medan än ditt leende jorden lyste,
Du ljufva, sitt skimmer för skaldernas blickar tände,
Fullmånen, som, att öga, re’n förvirradt, blända,
Med glans, af Laksmi lånad, strålar, blott du försvunnit..
Med ord, som dessa: "o, hänförande, höge!" lyfte
Till himlars boning mig du, medan på jord du dröjde;
Nu, sjelf i himlen sluten, du med gasellens öga,
Du öfverlåter mig åt stoftet på jorden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
