Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
FRÄMRE INDIEN.
ringar och skallror, med hvilka större delen af hennes person är
betäckt. Smaken för denna musik synes emellertid vara urgammal, att
dömma af åtskilliga ställen i den fornindiska litteraturen; så till exempel
sjunger Kalidasa i " Ritus ankar cl’ om
"Hur kring höftförtyngda fötter
Skönt små klockor höras ringa
Och de steg, hon tager, alla
Likt en hansa ljufligt klinga."
Och i dikten ’ Till den älskade" (efter Tjaurapantjasikà) heter det:
"Ännu, som förr, af rusig fröjd
Mitt hjertas strängar dallra:
Kring hennes rörda hand jag hör
Dess gyllne smycken skallra."
Trots det öfvervinneliga i dessa och liknande eller af en ännu
skarpare naturalism preglade loford öfver dansens tillbehör, är Indiens
skaldekonst stum i fråga om sjelfva dansen. Bajaderens konst har ej
ens den blygsammaste andel i den uppmärksamhet, som egnas hennes
utstyrsel, hennes så att säga tillfälliga behag. Detta vittnar icke tiU
dess fördel. Ej så återhållsam är sången deremot, då det gäller
danserskans mer eller mindre naturliga behag. Här äro inga bilder för
djerfva, intet språk för lidelsefullt; alla dessa behag, de må nu härröra
från det "haf af lockar, som svallar kring det månbleka anletet" och
den "honung, som sväfvar i läpparnas suck" eller det "saffrans-,
sandel-och muskusdoftande lifvet" och de "gördelsmyckade länderna", få sin
gärd af hyllning från älskaren, hvilkens skönhetsdruckna öga aldrig kan
se sig mätt och hvilkens rastlösa inbillning aldrig upphör att fråssa.
Ett särskildt slags bajaderer — af portugiserna kallade ballader as
(dansande flickor), hvaraf påtagligen den hos oss gängse benämningen
uppkommit — äro de, som bära namnet "gudommens slafvinnor"
(de-vadaschi); de tillhöra kulten och invigas, sedan de under ledning af
en lärarinna (daja) hunnit nödig fulländning i musikens och dansens
konst, åt antingen Vischnu eller Siva. Huru föga våra vesterländska
föreställningar om bajaderernas uppgift passa på denna klass, inses
deraf, att devadascherna uppträda blott i templen, utom hvilka de ej
ens få sätta sin fot. Det är dem tillåtet att ingå äktenskap — ehuru
mannen i sådant fall ej får hafva något att skaffa med templet —, men
ofta händer äfven, att de aflägga kyskhetslöfte.
Utom dessa Vischnus och Sivas devadascher, hvilka alla tillhöra
högre kast, finnas andra af sudra-kasten, hvilka egna sig åt de öfriga
gudarnas tjenst och åtnjuta större frihet. Så äro de ej bundna vid det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
