- Project Runeberg -  Qvinnan bland skilda folk /
205

(1881) [MARC] Author: Amand von Schweiger-Lerchenfeld Translator: Axel Gabriel Engberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KINA.

205

kast, men i Kina, der smaken nu en gång utgör en fullständig
upp-och nedvändning af den vesterländska, känna sig de unga vildhjernorna
helt stolta öfver sitt val och söka med det göra så mycket uppseende,
som möjligt, på alla promenader och offentliga förlustelseställen.

Då vi här ännu en gång kommit att vidröra den så ofta påpekade
motsatsen mellan kinesernas åskådningssätt och vårt europeiska, begagna
vi tillfället att anföra ytterligare ett och annat drag, genom hvilket de
i grund skilja sig från de "barbarer", hvilka redan genom sin blondhet,
sina raka eller böjda näsor och helskägg måste såra allt, hvad kinesisk
skönhetskänsla heter. I Kina finnas inga ärftliga utmärkelser; den
värdighet, som motsvarar vårt adelskap, tilldelas de redan aflidna. Barnen
egna oftast större omvårdnad åt föräldrarna, än dessa åt dem, och
fall, då flickor afslagit alla äfven förmånliga giftermålsanbud, för att
uteslutande lefva för sina gamla föräldrar, äro ingalunda sällsynta. leke
desto mindre är det då dessa deras föräldrar, som efter sitt frånfälle
erhålla minnesvårdar, efter omständigheterna af sten eller trä, med
inskrifter, hvilka bringa deras dygder till efterverldens kännedom. A andra
sidan faller det aldrig kineserna in att hedra aflidna af verklig och
egen förtjenst medelst något slags stod eller monument. Den gäst eller
följeslagare, man vill hedra, lemnar man ej, som hos oss, högra, utan
venstra sidan, såsom den, hvilken är hjertat närmast. En skakning på
hufvudet innebär ej vägran eller ogillande, utan bifall; en nickning
deremot utgör det nekande svaret på en förfrågan. Måltiden inledes
med den hos oss vanliga desserten och afslutas med ris. Af fruktan
att blifva för vidlyftiga, afbryta vi här denna lista; den skulle emellertid,
derest den finge upptaga det på alla områden eller inom både statens,
folkets och familjens lif hithörande, kunna förlängas i det oändliga.

Till hvad vi förut yttrat om kinesernas, särskildt qvinnornas,
karaktär, foga vi här omdömmen af ett par namngifna hemulsmän, båda
sådana, som genom egen åskådning lärt känna landet. Den ofvannämnde
friherre Richthofen, hvilken inträngt temligen djupt i dess inre, är
formligt intagen af folkets älskvärdhet. Om Honans invånare säger han,
att maken till deras godmodighet på intet ställe i verlden torde träffas;
med stor nyfikenhet förena de en hög grad af barnslig naiveté och
tilllika en utsökt höflighet, hvilken kommer dem att på det ängsligaste
undvika allt, som kan hafva utseende af en förolämpning. F. Müller,
den berömde etnografen och deltagaren i Novara-expeditionen, säger
nykterhet och lugn vara kinesernas mest framträdande egenskaper; hand
i hand härmed gå en öfvervägande förståndsutveckling och brist på
skapande fantasi — med andra ord, saknaden af hvad man kallar genialitet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:46:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/qvinfolk/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free