Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLSKARINNAN. 123
du och gif honom en så god hjelp, att jag må kunna
trösta mig. Ledsaga honom genom alla helvetets irrgångar,
på det att hans syndiga själ må luttras genom fasan.»
Sedan hon uttalat dessa ord, aflägsnar sig Beatrice.
Det tyckes såsom hade icke Dante velat fläcka denna
himmelska varelse genom att inblanda henne i den
brottsliga skaran; endast då, när han alldeles öfverväldigas af
fasa inför någon förfärlig straffdom, säger Virgilius till
honom: Du skall framdeles fä se Beatrice, och hans mod
är honom återgifvet.
Från helvetet inträder skalden i skärselden. Plötsligt
ser han ett blomsterregn falla och åter höja sig utan
uppehåll; han anar att det förkunnar honom Beatrices
ankomst. Bittra samvetsqval öfver sitt lättsinniga lif fattar
honom, och darrande såsom ett barn, hvilket döljer sig i
vårdarinnans famn, vänder han sig mot Virgilius, men
Virgilius är försvunnen: för första gången sedan tio års tid
befinner han sig ensam, ansigte mot ansigte med henne.
Han vågar icke lyfta ögonen mot Beatrice, som med sorgsen
blick och majestätiskt allvarlig hållning efter en stunds
tystnad låter följande bittra och hånande ord undfalla
sina läppar: »Huru har du värdigats uppstiga ända hit?
Man är ju så ren och så lycklig på jorden!» I en rörande
hymn höras englarne anropa nåd för syndaren, men med
en smärtsam bitterhet, som härflyter från hennes ömhet
för honom, säger hon: »Bedjen icke för honom! Gud
skapade honom så ren, att allt rätt och godt borde hafva
kunnat herrska i hans hjerta. En lång tid uppehöll jag
honom genom mina ungdomliga blickar på det godas väg;
men knappast hann jag lemna jorden innan han lösslet
sig från mitt inflytande och hängaf sig åt andras, och han
föll så djupt, att jag icke hade någon annan utväg för
hans räddning än att låta honom stiga ner bland
menniskoslägtets fiender.»
Då Dante fortfor att iakttaga tystnad, tillade hon
med fördubblad ifver: »Tala, tala, är det icke sannt hvad
jag säger? Tala, ty din bekännelse bör följa på min an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
