- Project Runeberg -  Qvinnans historia /
146

(1867) [MARC] Author: Ernest Legouvé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

146 MAKAN.

rotfästande sig mer och mer. Denna frihet, skadlig till
sina följder, derför att den var så att säga inklämd
inom ett despotiskt system, utgjorde likväl en af
hustruns mest vigtiga rättigheter, rättigheten att bestämma
öfver sin egen förmögenhet, besittning af sin egendom,
vana vid affärers handhafvande och allt öfrigt som
härflyter från denna ekonomiska emancipation, en värdigare
ställning i hemmet och mera allvar i hennes lif.

Barbarernas lag och medeltidens lagar gillade hvarken
den romerska lagens stränghet eller öfverseende; hustrun
blef af dem hvarken förklarad slafvinna, såsom i
giftermålen per coemptionem, icke heller för fri, såsom i det andra
sättet att ingå äktenskap; hon förklarades omyndig, men
en omyndig under beskydd, en pupill.

Den barbariska lagen utnämnde mannen till förvaltare,
men denne kunde likväl icke afyttra sin hustrus egodelar
utan hennes samtycke och till och med icke utan hennes
närmaste slägtinges samtycke x).

Feodalväsendet gjorde sig till godo från barbarernas
seder en stiftelse på en gång frigörande och omhuldande,
en stiftelse som gaf hustrun en roll i hemmet, i det att den
gjorde henne delaktig af sin förmögenhet2). Denna
prisvärda stiftelse är den så kallade aflingerätten (les acquéts).

’) »Si qua mulier res suas, consentiente viro suo, communiter venundare
volaerit, ipse qui emere vult, faciat notitiam ad duos vel tres parentes
ipsius mulieris, qui propinquiores sunt, et si in præsentia de ipsis parentibus
suis illa mulier violentiam se pati dixerit, non sit stabile quod vendiderit.
{Leg. Luitjjrand, 4).

’) Trots det skydd lagen i allmänhet medgaf, var enkan tvungen att
betala sin aflidne mans skulder, till och med från sin ärfda förmögenhet,
och om hon derifrån hindrades af medellöshet, egde hon icke rätt att
inträda i nytt gifte, så framt icke den andra mannen afbördade den första
mannens skulder . . . Men med denna förpligtelse betungades endast ofrälse
makar; dessutom lät Försynen, som tager allt om händer för att det goda
må förverkligas, de adliga hustrurnas rätt öfvergå till borgarhustrurna,
liksom hon först beväpnat sig med de ofrälse döttrarnas (det heter
vanligtvis att den adliga hustrun har rättighet att taga i besittning hela
bohaget och betala skulderna eller ock att afstå från bohaget för att göra
sig urarfva) privilegium för att rikta adelsmännens döttrar, och snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:46:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/qvinhist/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free