Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANNENS EGANDEBÄTT ^ILL HUSTJSUNS FÖRMÖGENHET. 147
Att så omedelbart dragas ned från hänryckningens
höjder till en alldaglig lagterm! hör jag mången utropa.
En alldaglig benämning för en god sak, ingenting annat!
En gängse synd bland oss menniskor är, att vi göra så
mycket afseende på om ett ord ljuder vackert, och mången
gång motarbeta vi idéer, som kunnat blifva fruktbärande,
blott för några missljudande stafvelsers skull. Vi göra
handlingen ansvarig för det namn som uttrycker den, och
vi förlöjliga välsignelsebringande studier om icke deras
benämning klingar fullt harmoniskt. Och ingen hos oss
är väl mera slaf under detta förakt för benämningarna
än qvinnan: ordet syllogism har utestängt henne från
filosofiens studium; protoæyde eller något liktydigt från
naturvetenskaperna; ordet hypotelc har skrämt henne från
att taga reda på sina lagliga rättigheter såsom hustru.
Orden, dessa medlare hvilkas uppgift är att göra oss
förtroliga med idéerna, hafva för oss blifvit hampspöken
som aflägsnat oss från dem. Ordet aflinge skall måhända
anses såsom ett ohyfsadt ord; för mig deremot är det
nog blef hvarje hustru efter mannens död befriad från förbindelsen att
betala skulder genom att hon afstod från sin rätt till bohaget.
Afsägel-seakten försiggick på följande sätt. På begrafningsdagen följde enkan
liket ända fram till kyrkogården; hon bar kring lifvet en gördel och en
nyckelknippa i handen: det var husets alla nycklar. Framkommen till
grafven och sedan kistan dit var nedsänkt, lossade enkan sitt bälte och
lät det falla till marken; nyckelknippan åter kastade hon i grafven. Från
detta ögonblick gafs icke längre någon gemensam skuld, ty hon hade
af-klädt sig det bälte, hvarmed hon brukade omgjorda sina höfter för
arbets-göromålen, och hon hade kastat från sig nycklarna som skyddade husgeråden.
Sedan denna ceremoni var förbi återvände enkan hem till sig. Liksom
om lagen icke kunde besluta sig till att låta henne lemna sitt hem, utan
att hon åtminstone skulle få medtaga något minne derifrån, tilläts det
henne att, ehuru hon afsagt sig hela lösöreboet, dock få medtaga sin
brudsäng, sin bästa högtidsklädning och sina dyrbaraste nipper, eller
åtminstone sin hvardagsklädning och de kläder hon nyttjat under mannens
sjukdom (en rörande häntydning på den vård hon egnat honom), hennes
egen säng med sängkläder och omhängen, ifall sådana der funnos, en säng
för en tjenarinna, och dessutom (ty hädanefter var hon tvungen att sjelf
sörja för sig och sköta sina angelägenheter) egde hon rätt att medtaga en
drag- eller ridhäst med sadel och mundering. (Beaumanoir, kap. XIV).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
