Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDANDET AF ETT IDEAL FÖR ÄKTENSKAPET. 201
till henne rubinen, armringen och riddarens ord. Hon
som så väl kände till hederns fordringar, att det riktigt
var underbart, förskräcktes ingalunda utan svarade:
»Monseigneur Bayard låter helsa mig, att min armring
tillskyndat honom segrens pris; jag skall derföre hela mitt
lif bevara den till hans ära.» På aftonen var det dans
och lustbarhet, men följande dag afresa. Riddaren gick
att taga afsked af sin dam, och det var icke utan att det
från hennes sida fälldes tårar och att hans hjerta var
mycket beklämdt. Deras ärbara kärlek till hvarandra
varade intill döden; aldrig gick ett år till ända under
hvilket de ej skickade gåfvor till hvarandra.
Denna berättelse säger oss mera om äktenskapet under
medeltiden än många reflexioner. Den framhåller ett
faktum, på en gång besynnerligt som ett undantag och
allmängiltigt som en regel: att under medeltiden hustrun nästan
alltid lefde i ett andra äktenskap vid sidan af sjelfva
äktenskapet. Mannen var förbehållet att ega hennes person, honom
egnade hon kroppslig trohet, honom tjenade hon i det
hon vårdade sig om hans hus; älskaren åter tillhörde hon
med sitt hjerta, han hade hedersrummet i hennes tankar,
honom egnade hon sitt själslif. Hvarje ärbar qvinna kunde,
såsom Bayards krönikeskrifvare uttrycker sig, ja man kan
säga nästan borde på en gång hafva en man och en vän,
rivaler utan hat till hvarandra, delegare utan afund mot
hvarandra, ty deras rättigheter inkräktade aldrig på hvarandras
områden. Herr de Fluxas hyste icke någon svartsjuka
mot riddaren, ty han kände hans heder! För medeltidens
råa och hjertlösa män var äktenskapsbrott en materiel
sak; den hustru, som visste bevara sin kropp, ansågs
trogen; mannen begärde ingenting derutöfver. Dessutom var
älskaren en gillad och erkänd personlighet; han hade sina
rättigheter, som hustrun icke hemlighöll och som mannen
icke motsatte sig.
Hvilka voro dessa rättigheter? Hvar vidtog detta
välde? Hvar, framför allt, slutade det? Vi hafva sagt:
hustruns kropp tillhörde mannen, hennes själ älskaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
