Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QVINNAN. 305
ord äro intet gällande, och Moses säger: »Den qvinna
som edeligen lofvar något är icke pligtig att sitt löfte hålla,
om icke hennes man eller fader tillåter henne det.» Är
icke detta att förklara henne vara utan själ? Och likväl
tillerkänner samme lagstiftare henne den mest upphöjda
af alla den menskliga naturens gåfvor, eller snarare en
gåfva som öfvergår all natur, gåfvan att profetera. Rom
dömer qvinnan till en ständig minderårighet, och Rom
förklarar henne förtrogen med de himmelska rådslagen.
Det var en qvinna som i Cumes återgaf orakelspråken;
det var en qvinna som fick sig anförtrodda de sibyllinska
böckerna. Det tyckes ju såsom talade gudarne endast
genom qvinnoröster. I Grekland se vi samma motsägelser
råda, likväl ännu mera i ögonen fallande. Grekerne
från-kände qvinnan hvad som utgör hennes egentliga väsende,
kärleken. I sin Afhandling om kärleken låter Plutarkos
en af sina i dialogen införda personer yttra att sann
kärlek är omöjlig emellan man och qvinna l); och likväl
tillerkände grekerna, i skenbar motsägelse härmed,
qvinnan gudomlig vishet. Vi se uti Platons Gästmåltid att
den varelse, som införlifvade filosofernas furste med
sanningen, som upplyste Sokrates’ själ, var, han säger det
sjelf, en qvinna. »Jag har icke rätt fattat gudomligheten
och lifvet», upprepar han, «förr än i mina samtal med
hetären Théopompa.» Sålunda är öfverallt och beständigt
inom den antika verlden denna så föraktade varelse
oss i något afseende öfverlägsen. Den hetär som var
Perikles’ rädgifvarinna och Sokrates’ väninna, synes
nästan vara en symbol. Om vi öfvergå till germanerne
skall vår förvåning icke blifva mindre. Ingen roll
finnes hos dem anvisad qvinnan inom den offentliga
verksamheten; men Tacitus skrifver: »Germanerne funno i qvinnan
’) Afhandling om kärleken, kap. 10: »Hvad den sanna kärleken
beträffar, hafva qvinnorna icke någon andel deri, och jag håller icke före
att I, som älsken edra hustrur och döttrar, älsken dem mer än flugan
älskar mjölken eller biet honungskakan.
Legouvé, Qvinnans historia. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
