Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fallet från klippan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
— Hör på nu, Adelaide, detta duger icke. Jag
önskar veta hvad som händt, och jag skall veta det. Hvad
föranledde er att gå ut?
— Jag vet icke, svarade hon, synbarligen darrande i
sin häftiga rörelse.
— Men ni måste veta det; ni gick icke ut i sömnen
heller. Adelaide, förstå mig! — jag frågar för att få svar!
Gick ni ut för att möta någon? fortfor han i det en
miss-tanka for igenom hans hufvud.
— Ack, nej, nej; det gjorde jag verkligen icke; nej,
nej, lörd Dane, svarade hon med en som det tycktes
mycket onödig häftighet.
— Jag trodde att ni möjligen gått ut i förväntan att
möta Harry eller i sällskap med honom. Det hade varit
mycket dåraktigt af er båda om ni det gjort, då ni kunna
gå ut så mycket ni behaga medan det är ljust. Men
Harry begaf sig ombord på jakten förmodar jag. Nå, fram
nu med er förklaring, Adelaide.
— Jag vill säga sanningen, yttrade hon med en ström
af mera tysta tårar. Jag stod vid fönstret sedan tant
insomnat och såg ut i den herrliga qvällen. Jag har aldrig
sett en mera skön afton, och det kom i mitt hufvud, att
jag skulle springa öfver till höjderna och tillbaka igen. Jag
tog på mig min gråa kappa och gick. Jag menade
intet ondt.
— Och ett mycket dumt streck var det! inflickade
lady Dane. Unga damer bruka ej springa ut ensamma här
i landet, Adelaide, huru klar månen också må vara.
Adelaide aktade ej på förebråelsen; hvad hon
deremot fästade sig vid var lörd Danes genomträngande
blick. Hans skarpa ögon voro alltjemt fästade vid hennes
ansigte.
— Ni har ej sagt oss hvad som skrämde er, yttrade
han lugnt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
