Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
i det gröna gräset 154
— Farväl, sade den svartskäggige, svepte sin
bur-nus med värdighet omkring sig och gick.
Ett par minuter därefter kom Abdallah
framsmygande från några busksnår och slog sig ned på sin
förra plats. Jag sade inte balek, men jag såg mycket
kylig ut. Och sade ej ett ord. Ynglingen, som ej
tycktes ha någon större begåfning för konversation, teg
också. Efter en stund reste han på sig, uppgaf en
resignerad suck, höjde på axlarna, sade Eh bien! och
försvann.
Om detta eh bien representerade hela hans
franska ordförråd, eller om han, när allt kom omkring,
kunde tala franska, skall för alltid varda för mig
för-borgadt, ty jag träffade ej Abdallah mera.
Jag försökte verkligen ännu dagen därpå att ünna
så kallad diktarro i det gröna gräset.
Strax efter det jag slagit mig ned, kommo tre
arabiska kvinnor vandrande på vägen från stadshållet;
de voro alla obeslöjade.
Det är endast tre kategorier af infödda kvinnor,
som i Biskra visa sig ute obeslöjade: oulednailerna,
hvilka dock ej ha tillåtelse gå utom sitt kvarter, de
tämligen fåtaliga judinnorna, hvilkas dräkt ej
obetydligt skiljer sig från arabkvinnornas, samt de kvinnor,
hvilka äro så gamla och fula, att de anses utan fara
kunna släppas ut. Jag tänkte ofta, att en Biskrakvinna
borde längta efter den tid, då hon blir riktigt ful och
rynkig, ty då först vinner hon sin frihet. Men då är
hon så ovan vid att röra sig ute, att hon kanske ej
mycket njuter däraf. Åtminstone såg man rätt sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
