Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
EN ARABISK KÄRLEKSHISTORIA
Men flickans moder gick till tältöppningen och
ropade utåt ölenen: — Kom in, Tata, solen går ned!
Tata ropade till svar: — Jag håller på att leka med
mina väninnor; vi ha ännu ej slutat den sång vi hålla
på med.
Efter en stund ropade modern återigen: — Kom in,
Tata, det blir sent!
Men Tata fann åter och åter på ursäkter och
dröjde ute så länge, att det blef alldeles mörkt. Då var
hon allena, ty alla hennes väninnor hade gått in till
sina mödrar i tälten. Och Lakdar skyndade fram ur
sitt gömsle och fattade hennes hand och drog henne
med sig utåt den stora öknen.
Men när de hade vandrat en stund därute under
stjärnorna, mötte de ett lejon.–Nu säges det så
bland oss, araber, att ett lejon aldrig dödar en människa
strax, utan att det först tjusar henne, så att hon
följer det som en slaf. Ty den människa, som
kommer lejonet nära och hör dess heta, flåsande andedräkt,
blir gripen af skräck och fångad som af en
förtrollning, så att hon mister sin vilja och följer lejonet hvart
det går. Och så för lejonet människan bort till sin
håla eller till den plats, där det har lust att förtära
sitt byte, och först där slår det henne. Och jag har
hört många försäkra, att detta är alldeles sant.
Nu var denna unga flicka mycket modig,
modigare än den man hon älskade. Hon låtsade som om
hon vore gripen af förtrollningen. Hon sjöng en sång
för lejonet, ja hon t. o. m. smekte det. Och hon följde
efter det och tecknade åt Lakdar att också komma med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
