Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— När vill eders majestät låta oss pröva på en ny
stormning? sporde Jan Banér.
— Orädd är du, Jan, det vet jag, sade konungen
och log. Men jag vill icke offra mina svenskars blod
mer än som nödigt är. Ännu måste våra löpgravar
komma närmare staden.
— Bättre passar det en svensk adelsman att arbeta
med värjan än med spaden, mumlade herr Jan.
Men i detsamma varsnade han, huru konungen själv
tog en spade och började gräva i löpgraven. Då vart
herr Jan förlägen och grep, även han, efter en hacka.
Nu kom där en styckekula susande från stadsvallen.
Den slog ned i löpgraven. Ett brakande hördes, och
jord yrde upp.
En hastig förfäran grep de svenskar, som stodo i
närheten. Konungen! Hade konungen träffats?
Men nej! Konungen stod där oskadd. Dock hade en
man vid hans sida blivit dödsskjuten, och blodet hade
stänkt upp på konungens kläder.
Alla bådo konungen att begiva sig till en mindre
farlig plats och ej vedervåga sitt dyrbara liv.
Men konungen skakade på huvudet.
— Aldrig ännu har en konung fallit för en kula,
sade han. Och där arbete kräves och där kulor vina
— där är min plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
