Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trumpeter smattrade, trummor mullrade och fanor
flögo för vinden; mot broarnas valv ljöd, tungt och
taktfast, trampet av tågande krigsmän och hovslagens
dån, där rytteriet red fram.
Tysta och nedslagna stodo Rigas borgare i
gathörnen eller uppe i sina hus och åsågo svenskarnas
intåg i deras stad.
— Nu få vi se, sade mäster Claus, skomakaren,
till mäster Hans, garvaren.
— Vad få vi se? sporde mäster Hans.
— Om svenske kungen håller vad han lovat. Alls
intet av plundring eller övervåld skulle vi behöva
lida, hette det. Men nog vet jag, hurudana soldater
pläga vara, och att de icke alltid lyda sin
krigsherres bud.
— Vore det en annan fältherre, som tågade in
genom våra portar, svarade mäster Hans, visst hade
vi då skäl till fruktan. Men det säges vara något
märkligt med den svenske konungen: att han icke
tål någon olydnad i sin krigshär och allra minst atfi
hans soldater plundra och öva våld.
— Nå nå, jag säger i alla fall: vi få väl se! Helst
i aft’on, när soldaterna få orlov. Nog släpar jag ned
mitt silver i källaren, och hustru och barn gömmer
jag också där. Gör du sammaledes, granne, så är du
klok.
Men kvällen kom, och Rigas borgare sågo med
förvåning, huru de svenska soldat’erna sutto helt fredligt
på värdshusen och med de pengar, som konungen
låtit utdela ibland dem, betalade allt vad de åto och
drucko.
På värdshuset »Gyllene oxen», nära Diinas strand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
