Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strålande klar rann solen upp över dagg-glindrande
fält — över gula gärden, där sädesskylarna ännu
stodo ute, över svarta åkerfält, där plogen redan gått
fram, och över vänliga byar, halvt dolda bakom gröna
dungar.
Svenska hären stod uppställd i slagordning. Och
konungen red utmed leden till en sista mönstring.
Och medan han nu till vart regemente riktade några
uppmuntrande ord, tänkte han på huru troget och
tappert de tjänat honom, alla dessa: befälhavare såväl
som knektar.
Där, ytterst å högra flygeln, stod Torsten
Stålhandske med sina finska ryttare. Ett segare mod, en
tåligare förnöjsamhet än den som visats av dessa
trygga, bredaxlade män från pörtena i Savolaks’
skogar och från de halmtäckta gårdarna i Österbottens
flacka bygder, kunde ingen härförare önska sig.
Nu kom konungen till Åke Tott och hans
upplands-ryttare. Där Åke Tott bröt fram, där stod ej fienden
länge emot, »Snöplogen» brukade konungen kalla
honom. Ty där de svåraste hinder voro, där bröt han
sig väg, så att andra kunde tryggt följa efter.
Övermodig var han väl — hans moder var ju Sigrid Vasa,
och han yvdes av att vara konung Eriks dotterson;
hetlevrad var han ock — det märktes på de mörka
ögonbrynen som så ofta drogos ihop i harm, och det
erfors ofta nog av de andra generalerna. Men gällde
det att rusa fram som en stormvind mot fiendens
skaror, då var det gott att ha Åke Tott.
Där stodo västgötaryttarna under Erik Soop. Det
var raskt folk — kvicka i tankarna och rappa i
vändningarna. Fuller väl mindes konungen vad gagn de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
