Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borgarna som vågade tala honom till eller med ett
enda ord bedja om nåd.
Men i detsamma konungen red ut genom
stadsporten, bröt där en ljungeld fram ur de hopade
åskmolnen. Mittför konungens ögon blänkte den fram.
Både konungen och hans häst ryggade för ett
ögonblick till. Dovt rullade dånet fram över himlavalvet.
Tankfull, tigande fortsatte konungen sin ritt ut till
lägret.
En stund efter det Gustav Adolf kommit in i sitt
tält, trädde Gustav Horn ut därifrån.
»Han ser glad ut», tänkte Nils. Och han fick därav
något hopp. Ty att herr Gustav Horn var en lugn och
välviljande herre, visste alla.
Gustav Horn steg till häst och ropade till några
ryttare att följa honom. Bland dessa var Nils. Hän
till staden gick det i skarpt trav.
— Hören, gott folk, ropade Horn till borgarna, vår
nådige konung har beslutat att skona eder stad emot
att I erläggen brandskatt.
Ett glädjesorl svarade honom. Några kvinnor, som
stodo ute å torget, begynte gråta av fröjd och lättnad
och ropade välsignelser efter Horn, där han nu åter
red tillbaka till lägret.
Senare på aftonen mötte Nils ånyo mäster Andreas.
— Ser du, Nils, sade denne, vår Herre visste bättre
än vi vad vår konung tålde av medgång. Icke har
lyckan kunnat fördärva vår konungs hjärtelag.
Nils sporde:
— Säg mig, mäster Andreas, tror I att den
ljungelden, som slog oss emot, var sänd till konungen av
vår Herre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
