Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var den sista oktober. Naumburgs borgare stodo
på murarna och spejade åt vägen som gick norr ut
till Erfurt.
Se, där kommo de! Där kom den svenska hären!
Där red Gustav Adolf, protestanternas hjälpare och
befriare.
I allas hjärtan vällde där fram en omätlig glädje.
Nu voro de räddade! Nu behövde de ej längre frukta
de grymma mördarskarorna!
Var konungen red fram genom staden, knäböjde
skaror vid hans väg.
— Hell Gideon! ropade de. Hell vår Gideon, som
förlossar oss ur vår livsnöd!
Och många trängde sig fram för att få vidröra hans
kläder och kyssa dem.
Strax efter konungen red hans hovpredikant, doktor
Fabricius. Konungen vände sig mot honom och sade:
— Det är en glädje att se sig sålunda omfattad av
folkets kärlek, men mången gång inger den mig dystra
farhågor, emedan den är alltför överdriven. Ack,
måhända skall Gud snart straffa både deras avgudiska
dårskap och mig som är föremålet därför, i det han
visar att jag ej är annat än en svag och dödlig
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
