Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dunkel börjar sänka sig över is och stränder. Den
lilla frun med den vita ulstern ligger antagligen
nere i någon hytt i konvulsioner. Hon sparkar
med sina små välchausserade fötter upp emot
zenith och den övriga delen av hennes ljuva kropp
vrider sig i underjordiska kval. Det är farligt att
vara ung, det är sant. Men är det så förbannat
ofarligt att vara gammal?
Vi närma oss Ränningehus’ brygga. Det börjar
bli ganska mörkt. Isen är svårhanterlig och när vi
lägga till måste jag ha hjälp för att ta mig i land
med mina gamla reumatiska ben. Ett par karlar stå
på bryggan. När jag passerar dem dra de sig
tillbaka ett par steg. Jag stannar och frågar efter
vägen till Ränningehus. De ta ett par steg tillbaka
igen och en av dem svarar: — Om herrn går allén
här i ända så kommer herrn fram till herrgårn.
Varför drogo de sig tillbaka så där? Nå! Så
här på landet är folket blygt. Deras uppträdande är
helt enkelt en relikt av den gamla livegenskapen.
De ha varit jagade och piskade och utsugna så
länge att de senföddaste av dem ännu leva kvar
i vanföreställningar om spöslitning och
slottsfängelse och jus primæ noctis.
Det mörknade allt mer och mer och jag
fortsatte allén uppåt. Det blev en besvärlig vandring,
ty vägen bestod av små runda stenar, som gåvo
efter för varandra, när jag trampade. Och över
stenarna låg ett lager av blad från de gamla
lindarna, som bildade allén, på vilken jag ej kunde
se något slut. Det var som att gå i ett torrt
kärr, där man sjönk ned till vristerna. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
