Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ringde på en klocka, som lät som en dov
förebråelse mot mig själv. Jag vill ännu en gång
framhålla med mycken energi, att jag är en rätt
klok, fast opraktisk, skeptisk, fast lättrogen,
sentimental, fast realistisk medborgare. Ingen svarade på
min ringning. Ingen kom. På grund av min
nedärvda hövlighet dröjde jag en stund, innan jag tog
i dörrlåset, men jag måste ju in, jag vred låset
och kom in i den gamla hallen — förstugan eller
vad ni vill kalla den.
I samma ögonblick jag kom in och lät dörren
falla igen bakom mig, tyckte jag mig se en kvinna
som smög utför en av de båda trapporna, och
försvann i dunklet bakom en järnkamin. Jag hann
endast uppfatta att hon var svartklädd och att
hennes ansikte lyste. Alldeles bredvid kaminen låg
köksingången.
Jag förvånade mig en liten stund över att hon
inte kom och hämtade min väska, men innan jag
hann reda ut mina tankar, kom en gammal
livréklädd man haltande nedför trapporna och gick
under ideliga och löjliga bugningar fram emot mig.
— Chevaliern är inte hemma, sade han, men han
väntar herren i alla fall. Han kommer senare.
Jag tog av mig pälsen, sparkade, av mig
bottinerna och tänkte: Min vän Arwidius kan inte låta
bli att vara originell. Först en piga som försvinner
åt helsike och sen den här gamle mannen i
knäbyxor och livré — jo, jag tackar jag.
Medan jag hängde upp pälsen och skjutsade
bottinerna in emot väggen pratade den gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
