Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å, denna förbannade sömnlöshet! Jag ligger i
ett litet rum innanför matsalen i Ränningehus.
Vägg om vägg med mig ligger Chevalier Arwidius
och jag avundas honom hans lugna och jämna
andedrag. Han sover, den lycklige! Men jag vistas i
mitt lilla privata helvete. Jag ligger och funderar
över om universum kan vara oändligt eller ändligt.
Naturligtvis måste det vara oändligt. Jag har
Arrhenius på min sida. Allt annat är osunda
spekulationer. Men i en sfär kan jag ju inte rita in en
euklidisk triangel. Men om sfären är oändligt stor?
Ja, inte heller då trivs en euklidisk triangel i
den, annat än bara praktiskt taget — — —
Nu frågar jag mig själv om detta är lämpligt
resonemang för en sömnlös. Helt säkert inte.
Bättre då använda nattens timmar åt spökena på
Ränningehus. Den där gamle hovmästarn retar mig,
i synnerhet som han ju inte existerar. Och det där
fruntimret i hallen — ju mera jag tänker på
kvinnan ju overkligare blir hon. Hon tycktes
onaturligt blek och smög utefter väggen som en
skugga.
Natten står svart omkring mig och jag ser intet
slut på den. Åtminstone ligger morgonen
fruktansvärt avlägsen.
Nu när vi äntligen fått tiden som fjärde
dimension är kanske tillvaron av spöken självklar.
Mellanrummen mellan molekylerna äro måhända
fullproppade med andar som antingen haft materia
eller vänta på att bli materialiserade. Bara i min
munhåla äger jag just nu åtskilliga billioner, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
