Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta sista. Han driver med mig — men hör jag
till det folk man driver med? Antagligen har
han satt i gång hela spökapparaten. I ett hörn
av-rummet står en gammal värja, en huggdito med
vackert fäste. Jag ställer den bredvid mig och
öppnar en foliant.
Arwidii steg eka underligt i trappan. Det är som
om han skulle gå upp och ned flera gånger.
Jag öppnar dörren till övre hallen, men där ute
är det tyst. Jag stänger. Plötsligt börja stegen
igen, bestämda, ekande. Jag lyssnar en stund och
öppnar dörren igen, men där ute hörs ingenting.
Nå, en människa, som har fantasi och är sömnlös,
kan misstaga sig.
Men så snart jag satt mig vid bordet börja
stegen åter. Jag är naturligtvis sjuk. I morgon
kommer baron Trenck och för mig till dårhus.
Full av satanisk list tar jag mitt ljus, smyger
ned till chevalierns dörr och lyssnar. Han sover
som den av Gud benådade. Hans skor stå utanför
dörren till borstning. Jag hör hans andedrag —
en diskret aning om snarkning. Han har alltså inte
sökt skämta med mig.
Men när jag går uppför trappan igen kommer
en iskall vindpust och släcker mitt ljus och
vindpusten äger en stämma, ett klagande åj-åj-åj!-o-o-åj-åj-åj!
Jag kan inte säga att jag blev rädd, ty jag har
hört mänskligt klagande ljud av gamla råttor. Nu
stod jag emellertid i mörkret, ett kolsvart dito och
måste tänka på trappstegen och att inte ramla ned
utför den andra halluppgången. Jag hade —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
